elinmillen

 När man har en full behållare och ska byta ut innehållet mot någonting annat så finns det lite olika sätt att gå tillväga på. Innan jag flyttade till Göteborg så hade jag en ganska så klar bild av hur man på smidigast sätt kan göra detta. Men här har jag lärt mig att det finns andra sätt. Min första tanke är att man först tömmer behållaren på vad den nu innehåller, för att sedan fylla på med nytt innehåll. Men tydligen så kan man göra detta samtidigt. Man lägger det nya innehållet vid öppningen och så pressar man så hart man kan och tvingar på det sättet ut det som tidigare befann sig där inne. Och ifall allt inte kommer ut så spelar det kanske inte så stor roll.
 Den här metoden tillämpas i varje fall vid påstigning av spårvagnar i rusningstid.
Genom frönstret så ser man hur ett tiotal människor står och väntar på att få komma ut, inklusive en barnvagn. För mig är det självklara att man då ställer sig på sidan och släpper ut de här människorna för att sedan, när vagnen är tömd, gå på. Det folk gör är att de ställer sig mitt för öppningen och med armbågarna som redskap knör sig genom folkhavet och in i vagnen. Smart.
 Hur tänker man?

I alla andra avseenden så har jag föredragit Göteborg framför Stockholm, men när man står där på spårvagnen och ser hur folk beter sig så är det nästan så att man längtar tillbaka. 


 Det är inte det att jag egentligen bryr mig så mycket, oftast när jag åker spårvagn är det inget folk i alla fall. Men jag är bara lite förundrad över hur människor tänker. Eller inte tänker. 

 Vi håller på att måla om Mickes sovrum. Det var blåa mörka väggar innan och kändes lite som att man var uppäten och låg i någons mage när man var där inne. Persiennen var trasig och gick inte att dra upp vilket inte direkt förbättrade situationen. Men nu ska det bli andra bullar. Annan färg i alla fall. I en halv sekund tänkte jag att jag skulle beskriva färgerna, men jag låter bli och lägger upp en bild sen istället.




Nu ser det ut så här i alla fall. MIcke målar och sliter och jag sitter vid datorn och bloggar. En bra arbetsfördelning... Nej, men jag är sjuk och orkar om möjligt ännu mindre än vanligt. Så jag sitter här...




Igår skulle vi på fest. Maskerad. Men jag stannade hemma och hade ont i magen och Micke fick gå själv. Men visst var han läskig!



Jag är inte riktigt lika läskig.

 Det var någonting jag skulle skriva om men min hjärna sviker mig. Som vanligt måste jag tyvärr tillägga. Jamie Cullum är väldigt bra kan jag säga i alla fall.
 I morgon så ska jag skicka in papperna till försäkrningskassan. Jag SKA. 

Igår åkte vi till Mickes föräldrar och på vägen lyssnade vi på backstreet boys. Pojkband. Vad ska man säga... Det var tider det.
 Det är kul att vara hos Mickes föräldrar för det ligger godis, nötter och choklad överallt. Som man kan ta av, men som liksom aldrig tar slut. Och så finns det intressanta saker att läsa lite här och där. Och så får man alltid någonting gott att äta och en kram. Och då känns det inte riktigt lika hemskt att det är hundra mil hem till Hosjö och att jag inte kommer hem på över två månader.

 Nu ska jag gå och försöka hjälpa Micke lite. Eller kanske bara ge honom en puss. Vi får se...

   Jag har slutat bry mig om att folk inte fattar. Igår träffade jag två personer som tyckte att jag skulle göra lite mer på dagarna för att jag antagligen blir tröttare av att sitta hemma. Och istället för att lägga ner all min kvarvarande energi på att få dem att förstå att de inte är så det funkar så bara log jag och sa "ja, fast det är inte riktigt så enkelt". Och helt ärligt, jag skiter i ifall ingen i hela världen förstår mig, för jag vet hur det är, hur jag mår, och vad som är bäst för mig. Och jag vet att jag kommer att bli bra betydligt fortare om jag struntar i vad människor tänker och tycker om mig.

  Min pojkvän är julfanatiker. Han och hela hans familj är totalt hämningslöst brutalt besatta av allting som har med julen att göra. De går igång på saker som must, pepparkakor och pynt och började planera klappar redan i mitten av oktober. Jag är lite rädd men mest facinerad. I flera år så har jag trott att min bästa kompis och hennes familj är ganska extrema men de är gråa, tråkiga och normala om man jämför med detta. I början av december kommer det att bli adventsfika med minst femtio gäster. Och det finns redan helger som är vigda åt bakning och godistillverkning. Julatfon är tydligen inplanerad in i minsta detalj med speciella tider för mat och lek. Micke och lillasyster Lotta gör varje år ett "jul-melodikryss" och de ser rimmen på paketen som en helgi ritual. Det ska bli oerhört intressant att studera detta på närmare håll. Jag har till min moders stora sorg beslutat att fira julen i Göteborg. Men jag menar hur kan man göra annat när ska man får vara med om ett sånt här spektakel...?

Okey jag kanske överdriver lite... fast Väldigt lite måste tilläggas. Och tilläggas måste också att de är en helt underbar familj och att jag inte skriver detta för att jag tycker att de är konstiga (fast det är de), utan för att de är härliga och jag tycker så mycket om dem.


Idag när jag hade varit och fikat med härliga Marie och stod och väntade på spårvagnen så såg jag en tant med kjol, strumpbyxor och stora vita jympaskor. Länge leve bekvämligheten! Jag älskar när folk sätter på sig det de vill ha på sig. När kvinnor kan tillåta sig själva att vara bekväma istället för snygga. Usch för allt detta förtryckande kvinnomode.

Det ser lite ut som om jag inte har några framtänder.


Som vanligt så däckar Angelina vid nio. Fyllo...


Vi gick på Liseberg sista dagen de hade öppet. Kul kul. Klasskamraterna.


Eusebio, en av favoritjobbarkompisarna. Fast egentligen, det är de allihop.

Det har varit en väldigt rolig helg. Leo hade 25-årskalas i fredags, Mickes syster Lotta hade fest i lördags och hade gjort underbara pannkakstårtor och i söndags så var det avslutningsfest på Liseberg. Den var så sjukt rolig.

Idag har jag gråtit bittra tårar över mina försäkringskassepapper och alla dumma människor. Typ fittan på arbetsförmedlingen som för två år sen sa åt mig att inte skriva mig som arbetssökande och som var en av de otrevligaste människor jag träffat. Och eftersom jag nu inte skrivit in mig på arbetsförmedlingen så kanske jag inte kan få sjukpenning och jag är bara så jävla trött på att försöka vara snäll och duktig och inte utnyttja systemet för det får man ju tydligen äta upp. Helvete vad jag är trött på det här. Jag är inte tillräckligt frisk för att vara sjuk.

Det ordnar sig, jag vet, och det kommer inte betyda något om ett par år, men shit vad omständigt det är.

Jag skulle så hemskt gärna vilja gå på friskis och träna men det är inte så lätt när det kostar typ tre miljarder.
Förlåt, jag lovar att vara mitt vanliga glada jag nästa gång jag skriver.

Jag har haft en extremt tråkig dag. Bortsett från förmiddagen som spenderades med Tobbe. Men sen har jag haft riktigt svintråkigt. Det har varit pissväder och omöjligt att vara ute utan att bli dyngsur. Så jag har varit inne och försökt roa mig bäst jag kunnat. Nu på kvällskvisten har jag målat lite. Kluddat med oljefärger. Jag är på för dåligt humör för att göra någonting ordentligt.

Det blev lite läskigt... Haha. Så blir det när man blandar in färgen rött.







Det här är ett utryck av min frustration över att inte kunna träna. Det håller jag på att bli galen på. Men nu är jag snart bra i halsen. SNART.

 Alla underbara människor omkring mig, Jag orkar inte med er. Jag orkar inte svara på sms, facebookmeddelanden eller ringa och fråga hur ni har det. Allting som förut var helt naturligt och enkelt har blivit till enorma kraftprov. Så jag vill väl lite säga förlåt för att jag inte är en så bra vän just nu. 
 Det är inte så att jag ligger hemma i sängen hela dagarna och inte gör någonting alls, men jag orkar inte med så många aktiviteter per dag. Och jag kommer aldrig ihåg vad folk har pratat om eller vad människor omkring mig heter. Tro mig, detta försvårar sociala kontakter. Just att veta när jag pratar med en person att nästa gång vi ses så kommer jag med största sannolikhet att ställa samma frågor en gång till. Inte för att jag inte lyssnade första gången utan helt enkelt för att min hjärna har slutat fungera som den ska.
 Men det känns ändå väldigt bra. Och egentligen helt okey att det är så här, för jag vet ju att de som betyder mest kommer att finnas kvar sen när jag är mig själv igen. Och det är jag väldigt glad för.

 Modellgrejen var ju som sagt extremt rolig och jag är så tacksam att jag fick göra den. Men resultatet har blivit att jag har pissont i halsen och även börjar få ont i öronen. Så även om jag orkade med en dag så är jag verkligen inte bra än. Det känns så sjukt konstigt...

Jag hoppas i alla fall att alla har det jättebra och tar hand om sig och kommer ihåg att det viktigaste man kan göra är att se till att man själv mår bra. Var lite snälla mot er själva och mot dem omkring er, så kommer allting att ordna sig!


Oo, jag har fått ett kusinbarn!! Kornelia! Hon är bara några mil bort så snart kommer det förhoppningsvis lite söta bebisbilder här.


PUSS!!!

Det var så roooligt. Faktiskt så roligt att jag fortfarande är alldeles slut...



Det var på Camino Venue på Scandic på Avenyn. Massa människor och massa ekologiska kläder. Och en massa underbara klasskompisar som jag träffar alldeles för sällan. Här ovanför är det jag och Leo som fick representera 50-talet.
Det var en slump att jag hamnade där. Angelina blev sjuk och jag fick ett sms klockan ett på natten att jag skulle hoppa in. Haha, jag älskar när saker är så där härligt oplanerade.



Hur snygga får man bli??



Underbart härliga Hanna.
Ja, vi var alltså modeller och visade ekologiska kläder. Och på kvällen så visade vi kläder från 10-talet fram till idag. Det var så sjukt kuuul.



Emilia, jag och Li. 80-talet, kan man annat än älska det? Jag gillar verkligen att man ser mina underkläder... ööh. haha.

 Nu ska jag titta på alla sällskapsresor och äta frukt. Mmmm....

   Det är helt sjukt, jag mår så bra! Min kropp funkar fortfarande inte och jag är för trött för att komunicera med folk men jag mår så grymt bra. Och jag är så otroligt lycklig. Och jag kan verkligen förstå att det är svårt att fatta när man träffar mig för jag ser nog mer död än levande ut, men det är så i alla fall. Och nej det är inte för att jag har världens goaste pojkvän eller för att jag är ledig och får sova länge varje dag eller för att jag har så sjukt snygga slingor i mitt hår utan för att jag har bestämt mig för att vara det. Det är så många saker som suger omkring mig men det påverkar inte mig just nu, för jag låter det inte göra det. Och jag har bestämt att från och med nu så ska jag ha ett så SJUKT BRA LIV. Och alla är varmt välkommna att vara med!

 Jag tror att det kan ha lite att göra med läkaren som skrev ut de där antidepressiva till mig. Där någonstans så bestämde jag mig för att jag ta mig tusan ska klara det här ändå. Och det verkar det faktiskt som om jag kommer göra. Med ett litet steg i taget, många misslyckanden, mycket hjälp från kloka människor och med vetskapen om att jag klarar ALLT.

 Jag har fortfarande ungefär en och en halv månads sjukskrivning kvar och det är så skööönt. Jag kan göra ingenting och behöver inte ha dåligt samvete. Med detta inte sagt att jag inte har dåligt samvete, för det smyger sig på när man minst anar det. Men nu kan jag i alla fall säga åt mig själv att jag inte borde ha det. Ja. Dagarna spenderar jag till största del i Mölndal i en trea utan gardiner. På dagarna får jag ha den för mig själv och framåt kvällen så börjar de boende ramla in och livar upp tillvaron lite. Det är så skönt med lite sällskap.
 





Bullen, Kexet, Långfranskan, MIckes inneboende, har gjort chokladbollar. Kolla monsterbollen...

För övrigt så håller jag på och fixar med sjukpenningspapper. De vill veta hur jag har jobbat sen 2005 och jag har kommit fram till att jag har varit på sju olika arbetsplatser och två utbildningar. Det blir mycket papper. Och jag börjar förstå har jag lyckades bli utbränd... Jag blir trött i huvudet bara jag tänker på det.
 Nej, nu ska jag lägga mig och läsa lite. Eller så kanske jag bara lägger mig i tystnaden och vilar hjärnan.