Funderingar
En av mina inspirationskällor i livet, den sköna Helena från Mockfjärd, har skaffat sig en blogg. Och eftersom jag ständigt gör allt för att efterlikna henne har även jag gjort det. Så här är den nu, Elins blogg.
Jag har haft en ganska så intressant helg tillsammans med en ganska så intressant människa vid namn Erik. Bland annat så var vi på Världskulturmuseet och såg deras utställning om trafficing. Jag blev väldigt berörd. Jag har en tendens att bli det av det mesta jag stöter på. Det jag tycker är vidrigast är människors likgiltighet och ointresse för att hjälpa andra. Jag hatar argumentet "jag är för liten för att göra någonting". Alla människor är precis lika stora och har precis lika mycket ansvar och kan påverka lika mycket. Jag menar inte att en städerska kan påverka lika mycket som en stadsminister, jag är inte dum i huvudet, men vad jag tror att folk glömmer är att den där stadsministern också bara är en liten vanlig människa. Ingen föds till någonting mer än någon annan. Alla har möjligheten att uträtta någonting stort, alla kan hjälpa någon. Alla kan göra den här planeten till en lite trevligare plats att leva på. Men de flesta väljer att inte göra det. Det är mycket lättare att blunda, och det är mycket lättare att intala sig själv att det ändå inte finns någonting man kan göra. Jag blir så arg. Men jag tror inte på att ge upp. Jag tror inte på att människor är egoistiska och hemska varelser som det inte finns något hopp för. Jag tror inte på någon utopi men jag tror på mycket mer än det här.
Detta hopp om männskligheten, och min djupa avsky för männskligt lidande är någonting som får mig att fundera på om jag verkligen har valt rätt utbildning. Jag går nu en tre-årig artistutbildning i Göteborg. Det känns bra, men jag vet inte om det känns Rätt. Jag har alltid velat så mycket, jag har alltid kännt att jag vill göra någonting som känns betydelsefullt. Och helt ärligt så är jag inte säker på att det här klänns så särskilt betydelsefullt. Jag kommer att bli en showartist som på sin höjd får nån ensembleroll i någon musikal. Det var inte det jag drömde om när jag var liten. Samtidigt så kan jag ju vidareutbilda mig och bli någonting annat sen. Jag älskar ju faktiskt det jag håller på med just nu. Men ja, jag vet faktiskt inte. Jag ska låna lite böcker, läsa, tänka, prata med kloka människor omkring mig, känna efter litegrann.
Ja, artistutbildning var det alltså. Mest dans. Jag mår bra av att dansa, det är skönt för själen. Mindre skönt för kroppen ibland, ryggen just nu. Fast det är skönt för min kropp att äntligen få bli lite vältränad.
Ett för mig just nu ganska så överhängande problem är Göteborgs bostadsbrist. Den brabbar mig väldigt hårt. Jag är för närvarande inneboende, någonting som jag inte rekomenderar. Kvinnan jag bor hos är hemskt gullig (är hon verkligen HEMSKT gullig, är inte det liiite motsägelsefullt?? shut up det är min blogg och jag skriver vad jag vill!) och jag trivs bra hos henne men jag vill bo själv. Jag har aldrig bott ensam. Jag har bott hos mina föräldrar, jag har bott hos mina släktingar i Täby, jag har bott med Sandra på Kungsholmen, jag har bott med min dåvarande pojkvän Mikael på Kungsholmen, jag har bott hos min kusin Malin i Kinna och nu bor jag hos Lena i Sävedalen. Jag vill bo ENSAM! Alternativt med en väldigt nära vän. Men varken Helena, Linda eller Stina verkar vidare pigga på att flytta hit, och då vill jag inte bo med någon. Jag vill kunna ta hem kompisar. Jag vill inreda. Jag vill känna att jag kommer Hem efter skolan. Inte att jag kommer till någon korttidsförvaring. Så är det verkligen nu. Jag har inte mina egna möbler, och nästan inga saker. Bara sådant som jag har kunnat frakta ner på tåget i två omgångar. Mest kläder alltså. Så det känns inte ens värt att städa här för det blir ändå inte fint. Det är opersoligt. Och jag är inte någon opersonlig människa utan en väldigt personlig människa och en sådan borde ha ett persoligt hem. Tyvärr så är det alltså inte vidare lätt att ordna. Jag står i kö på SGS, men de har väääldigt långa kötider på sina lägenheter. Jag hade tänkt att flytta härifrån i januari, men vart, det är frågan. Någon som känner att de har ett bra svar?
Imorgon är det skola igen. Vi ska ha med "någonting att mumsa på" till teatern. Kommer Elin komma ihåg det? Inte särskilt troligt. Minnet är bra men kort. Nej, det är inte bra alls faktiskt. Tyvärr. Det får inte plats så mycket mer i min hjärna. Den är full, mest av onödigt skit. Många överanalyser trängs där inne, det är ju någonting jag är väldigt bra på. Men någon måste ju vara det också. Fast jag börjar bli bättre på att inte överanalysera. Det är skönt både för mig och för min stackars analyserade omgivning.
Jag skulle kunna fortsätta skriva väldigt väldigt länge, men jag väljer att inte göra det idag. Dels för att jag måste gå och fixa med tvätten. Men förhoppningsvis kommer jag att återvända med fler intressanta tankar en annan dag. Jag är ju trots allt en tänkade människa. Ja ja, den som lever får se.
Jag har haft en ganska så intressant helg tillsammans med en ganska så intressant människa vid namn Erik. Bland annat så var vi på Världskulturmuseet och såg deras utställning om trafficing. Jag blev väldigt berörd. Jag har en tendens att bli det av det mesta jag stöter på. Det jag tycker är vidrigast är människors likgiltighet och ointresse för att hjälpa andra. Jag hatar argumentet "jag är för liten för att göra någonting". Alla människor är precis lika stora och har precis lika mycket ansvar och kan påverka lika mycket. Jag menar inte att en städerska kan påverka lika mycket som en stadsminister, jag är inte dum i huvudet, men vad jag tror att folk glömmer är att den där stadsministern också bara är en liten vanlig människa. Ingen föds till någonting mer än någon annan. Alla har möjligheten att uträtta någonting stort, alla kan hjälpa någon. Alla kan göra den här planeten till en lite trevligare plats att leva på. Men de flesta väljer att inte göra det. Det är mycket lättare att blunda, och det är mycket lättare att intala sig själv att det ändå inte finns någonting man kan göra. Jag blir så arg. Men jag tror inte på att ge upp. Jag tror inte på att människor är egoistiska och hemska varelser som det inte finns något hopp för. Jag tror inte på någon utopi men jag tror på mycket mer än det här.
Detta hopp om männskligheten, och min djupa avsky för männskligt lidande är någonting som får mig att fundera på om jag verkligen har valt rätt utbildning. Jag går nu en tre-årig artistutbildning i Göteborg. Det känns bra, men jag vet inte om det känns Rätt. Jag har alltid velat så mycket, jag har alltid kännt att jag vill göra någonting som känns betydelsefullt. Och helt ärligt så är jag inte säker på att det här klänns så särskilt betydelsefullt. Jag kommer att bli en showartist som på sin höjd får nån ensembleroll i någon musikal. Det var inte det jag drömde om när jag var liten. Samtidigt så kan jag ju vidareutbilda mig och bli någonting annat sen. Jag älskar ju faktiskt det jag håller på med just nu. Men ja, jag vet faktiskt inte. Jag ska låna lite böcker, läsa, tänka, prata med kloka människor omkring mig, känna efter litegrann.
Ja, artistutbildning var det alltså. Mest dans. Jag mår bra av att dansa, det är skönt för själen. Mindre skönt för kroppen ibland, ryggen just nu. Fast det är skönt för min kropp att äntligen få bli lite vältränad.
Ett för mig just nu ganska så överhängande problem är Göteborgs bostadsbrist. Den brabbar mig väldigt hårt. Jag är för närvarande inneboende, någonting som jag inte rekomenderar. Kvinnan jag bor hos är hemskt gullig (är hon verkligen HEMSKT gullig, är inte det liiite motsägelsefullt?? shut up det är min blogg och jag skriver vad jag vill!) och jag trivs bra hos henne men jag vill bo själv. Jag har aldrig bott ensam. Jag har bott hos mina föräldrar, jag har bott hos mina släktingar i Täby, jag har bott med Sandra på Kungsholmen, jag har bott med min dåvarande pojkvän Mikael på Kungsholmen, jag har bott hos min kusin Malin i Kinna och nu bor jag hos Lena i Sävedalen. Jag vill bo ENSAM! Alternativt med en väldigt nära vän. Men varken Helena, Linda eller Stina verkar vidare pigga på att flytta hit, och då vill jag inte bo med någon. Jag vill kunna ta hem kompisar. Jag vill inreda. Jag vill känna att jag kommer Hem efter skolan. Inte att jag kommer till någon korttidsförvaring. Så är det verkligen nu. Jag har inte mina egna möbler, och nästan inga saker. Bara sådant som jag har kunnat frakta ner på tåget i två omgångar. Mest kläder alltså. Så det känns inte ens värt att städa här för det blir ändå inte fint. Det är opersoligt. Och jag är inte någon opersonlig människa utan en väldigt personlig människa och en sådan borde ha ett persoligt hem. Tyvärr så är det alltså inte vidare lätt att ordna. Jag står i kö på SGS, men de har väääldigt långa kötider på sina lägenheter. Jag hade tänkt att flytta härifrån i januari, men vart, det är frågan. Någon som känner att de har ett bra svar?
Imorgon är det skola igen. Vi ska ha med "någonting att mumsa på" till teatern. Kommer Elin komma ihåg det? Inte särskilt troligt. Minnet är bra men kort. Nej, det är inte bra alls faktiskt. Tyvärr. Det får inte plats så mycket mer i min hjärna. Den är full, mest av onödigt skit. Många överanalyser trängs där inne, det är ju någonting jag är väldigt bra på. Men någon måste ju vara det också. Fast jag börjar bli bättre på att inte överanalysera. Det är skönt både för mig och för min stackars analyserade omgivning.
Jag skulle kunna fortsätta skriva väldigt väldigt länge, men jag väljer att inte göra det idag. Dels för att jag måste gå och fixa med tvätten. Men förhoppningsvis kommer jag att återvända med fler intressanta tankar en annan dag. Jag är ju trots allt en tänkade människa. Ja ja, den som lever får se.
Kommentarer
Postat av: Helena
Inspirationskälla.. man tackar:) Men du vet att du inspirerar mig också väldigt mycket va?
Trackback
