En ledig dag
Jag skar mig i fingret. Gick och plingade på hos grannen som läser på läkare, han var inte hemma men det var ett par i lägenheten som var där och hälsade på så de plåstrade om mig. Det är så himla trevligt med snälla människor.
När jag tog den här bilden upptäckte jag att jag visst hade skurit mig i tummen också.. men det var inte så djupt. Det i lillfingret vad djuuuupt. Jag blir alltid så rädd när jag skär mig. Men så här en stund efteråt så känner jag mig mest bara cool.
När jag hade fått plåster så åt jag och Micke frukost. Och då spillde jag ut min tekopp i mitt knä. Jag tar dessa två händelser som ett tecken på att jag borde ta ledigt idag. Så jag gör det. Nu ska vi åka in till stan och fika. Lite också för att fira att jag klarade tentan som jag skrev över julen. Med god marginal till och med. Micke tycker att jag är dum som oroar mig varje gång när jag aldrig har blivit underkänd. Det är nästan så jag håller med honom...
Hur kan man låta bli att hålla med någon som ser så smart ut..? Han satt och spelade Små lätta moln. Det gör nästan bilden ännu roligare.
Min utsikt i dagsläget
Tänk att det som tar upp så stor del av min tid nu kommer att vara färdigt till sommaren. Då har jag gått tre år på Folkhälsovetenskapliga programmet och blir färdig med min två-åriga yogalärarutbildning. Spännande. Då finns det plats för nytt.
Att lämna sin bubbla
Jag vet inte riktigt var bilden kommer ifrån, hade sparat ner den på min dator. Jag gillar den.
Pauser är bra har jag hört
Det är så mycket att göra nu, men jobb och tentaskrivande att jag inte hinner reflektera över min konsumtionsfria tillvaro. Det kanske är lite skönt så här i början. En sak har dock inträffat som relaterar till ämnet, min mobiltelefon förefaller ha upphört att fungera. Attsingen. Jag kan ju inte leva utan en telefon.. För närvarande har jag fått låna grannens mobil, det är bra att ha snäll grannar.
Igår tog jag en paus i jobbandet, eller paus och paus efter sju vetenskapliga artiklar så hade min hjärna helt enkelt satts i något sorts viloläge så att fortsätta var inte ens ett alternativ, och jag och Micke gick ut och åt. Det får jag göra under mitt halvår har jag bestämt. Och så var det ju inte jag som betalade så det hade inte räknats i vilket fall som helst..!
Vi gick till Min bror och jag. Det var okey mat... Eller nja, det var inte så bra faktiskt. Jag åt inte ens upp. Men det var i alla fall väldigt trevligt. Jag har en fantastiskt underbar karl!
Kanske jag ska ta och skriva lite mer på den där hemtentan. Det är så intressant, för tre timmar sedan var jag nästan gråtfärdig och tänkte att "DET GÅR INTE!" och nu känns det helt lugnt. Faktiskt så jag sitter och känner mig lite smart och nöjd med min insats. Det är lustigt hur det växlar. Och det är så viktigt att komma ihåg när de där katastroftankarna kommer att de inte är verkligheten. De kanske inte ens har med verkligheten att göra. Allting går över, och vi klarar mer än vad vi tror. Viktigt är att vara närvarande även i sina mörkare stunder, betrakta det, acceptera det. Ibland gör jag det , ibland inte... =)
