elinmillen

 Egentligen så borde jag nog sova nu. Hela dagen har jag gått runt som en levande död och stirrat ut i tomma intet. Känns mindre bra. Anledningen till att jag fortfarande är vaken är det faktum att jag inte har duschat än. SUCK. Jag är trött på att svettas Varje dag!!! Shit vad det ska bli skönt med jullov. Det behövs verkligen. Vi håller på med ett julspex, som vi repar varje dag efter skolan. Så man kommer aldrig hem före åtta. Jag håller på och går i bitar. Fast i helgen ska jag vara helt ledig och inte göra någonting alls. Jo, simma med Josefin och Samira. That's it.

 Förra helgen var Helena här och vi var bland annat till liseberg en sväng. Det var kul. Inte lika kul son rumpskaket kvällen innan, men helt okey ändå. Trots några regndroppar. Hur som haver, där köpte jag en klubba som jag nu gör mitt bästa för att få ut maximal njutning från. Det är bara ett litet problem. Nån smarting borta i Gränna har kommit på att det vore väldigt käckt och juligt om man satte på ett bokmärke föreställandes en tomte mitt på klubban. Så hälften av min fina klubba är alltså täckt av ett stort vidrigt bokmärke som är helt omöjligt att få bort. Jag har insett att det enda sättet är att slicka på det tills det lossnar. Yippie. Jag är lite småbitter...
 
 Nu ska jag duscha. Nu ska Jag duscha. Nu ska j... ja, ja, det kommer inte hända elin.

Oooo, jag har ju GLÖGG!!!! Det hade jag glömt. och så har jag glass! Det absolut bästa med min skola är att man kan äta precis vad som helst med gott samvete. Lovely. På söndag är det advent. Och snart är det jul. Julmat....

Nej. Duschning.

 Vad är egentligen meningen med livet?
 Jag känner mig helt tom inuti. Jag förstår ingenting och vill inte veta någonting. Det känns som om jag lever i ett stort vakum. Jag oroar mig inte och mår inte direkt dåligt över saker, eftersom jag inte ser någon mening med det. Med jag mår inte bra heller. Allting har jämnats ut och antagit färgen grått. Jag lever i en ful ackvarellmålning av en talanglös tioåring som blandat alla färger vilket resulterar i total färglöshet. Gråbrunt. Den fulaste färgen. Näst efter turkost, men det ska vi inte gå in på.
Vår lärare tyckte att vi var värdelösa idag så hon avslutade lektionen tidigare. Vi hade så dålig enerigi att det inte gick att jobba med oss. Härligt. Jag hade inte så dålig energi. Jag vill bara säga att om någon annan hade det så var det inte mitt fel. Man kan inte skylla sin dåliga energi på någon annan. Även om den personen sitter utanför danssalen och gråter.

 Tydligen så har jag valt ett yrke där man inte tillåts vara människa. Man ska vara en robot. Dåliga dagar existerar inte. Man får helt enkelt inte ha det. Jag tycker att det är bar att inte gräva ner sig i sitt dåliga mående men det får ju vara någon hejd på känslokylan. Har man en dålig dag så klassas man som psykfall och anses oförmögen att klara av en karriär inom artisteriet. Ja jag säger då det. Danslärare är väldigt sällan bra pedagoger. Men men, man får vara sin egen pedagog och stänga av när de får sina utbrott. Oftast är de ju faktist bra i alla fall. OCh de är ganska så söta i sin barnslighet...

 Frågan är ju om det är värt det. Det tror jag i och för sig ändå att jag tycker. Det jobbiga är när man inte klarar av att ha distans till det. När man börjar identifiera sig med det man gör och jämföra sig med andra och värdesätta prestationen. Det håller inte, då blir man bara olycklig. Och det är ju knappast det man vill uppnå sin korta tid på vår jord. Jag vill vara lycklig och glad och harmonisk. Jag tror egentligen inte att det är så svårt. Det gäller bara att gå emot allt samhället säger till en... Enkelt, eller hur. Prestation är inte allt! Att det ska vara så svårt att fatta.

 Jag är så glad över alla härliga bra människor jag har omkring mig som påminner en om sånt här när jag glömmer bort det själv. Om Marie slutar vet jag inte vad jag tar mig till. Jo, det är klart att det kommer att gå bra, men det vore så extremt tråkigt. Och Helena ska till Australien. Och Linda bor i Stockholm och är bara upptagen jämt jämt. Fast det är jag å. Och Stina bor i Linköping. Och Cia är aldrig hemma när man ringer. Och Mita ska vi inte ens tala om, maken till upptagen kvinna har jag aldrig träffat. Fast jag har ju mig själv och jag är ganska så bra att prata med jag också. Det jobbiga är att om man pratar för mycket med sig själv så finns risken att man blir inlåst i något mysigt rum med madrasser på väggarna. I och för sig vore det kanske lite skönt. Där inne borde ju prestationsångesten släppa i alla fall.

 Det är så jobbigt att alltid ha varit bra på saker. Att alltid ha identifierat sig med sin duktighet. Jag är så trött på att vara duktig. Jag vill kunna vara riktigt dålig på saker utan att det gör någonting, Utan att må dåligt av det. Jag tycker inte alls att man alltid måste göra sitt bästa. Jag tycker att man ska få göra precis så bra man vill. Ibland vill jag göra mitt sämsta, och då tänker jag göra det. Annars fastnar man bara i en prestationsspiral som sakta men säkert drar ner en i avgrunden. Vi är inte satta på jorden för att vara bäst på saker. Och vad är egentligen att vara bäst? Om prestation är så viktigt så är det ju bara de duktiga som ska kunna må bra eftersom det är de som har bäst resultat. Och enda anledningen till att de har så bra resultat är att det finns människor med sämre resultat som man kan jämföra dessa med. Innebär inte det att de med dåliga resultat då antas må dåligt? Är inte det väldigt stört. Det blir ännu mer stört om bara den absolut Bästa ska få må bra. Vi andra då. de tusen och åter tusen som inte är Bäst. Vi är då dömda att leva i olycka. Det är ett sjukt samhälle vi lever i.

 Sannerligen. Nu ska jag gå och lägga mig. Helt prestationslöst. Och imorgon ska jag vara sämst men lyckligast!