elinmillen

   Nu är det snart augusti och jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker att sommaren har gått fort eller inte. Lite både och. Juni känns som ett år sedan. Och ändå så är det som om jag inte har hunnit något, fast jag har gjort saker hela tiden.  Men det blir kanske så också när man bara jobbar och jobbar hela sommaren. Vi har tagit en gemensam semestervecka i slutet av augusti för att hinna ses alls i sommar my man and I. Har haft diverse spännande planer kring vad veckan ska ägnas åt men det verkar sluta med att vi åker till Falun. Det är aldrig fel.
   Sen börjar jag plugga. Testar, det kanske är helt rätt.


Solen skiner och jag börjar jobbet om en timme. Pust. Men det är rätt trevligt att jobba kvällen.

   Jag har blivit en tråkig jävel. T R Å K I G. Men jag jobbar på det. Försöker att inte vara så mycket tant. Fast jag är ju lite gammal nu så lite tant får jag vara. Det är ju bara det där med orken. Den finns liksom inte så mycket som jag skulle vilja.
  Men det är bara att hålla ut. Rida ut stormen.
Nu sitter jag och lyssnar på min pepp-spellista på spotify. Dancin with myself med Billy Idol, goos shit. Annars är Daft punks Harder Better Faster Stronger en favorit just nu. Och The Hoosiers.

Cia, pappa, Jocke och Sofia var här för ett tag sedan. Jag har världens sämsta tidsuppfattning, så jag har ingen aning om mer exakt när det var. Ett par veckor sedan tror jag. Jag bara lever och gör saker hela tiden och har noll koll. Men det måste man faktiskt inte ha och det är inte så att bara för att man inte vet när saker hände eller vilken månad det är så är man psykiskt sjuk. Faktiskt.




Rock Band. Pappa är Väldigt koncentrerad... och söt.




Min mamma tycker om att fotografera. Jag tror att hon hade hittat en myra. Ja, det kan vara lite överväldigande att komma till storstaden.


   Jag tycker att det är konstigt att de gamla människorna på mitt jobb får så dålig mat. Det är typ inte mat, jag skulle Aldrig äta det som de får. Någon gång men inte varje dag, man blir ju sjuk bara av att titta på den. Inte en grönsak eller fiber så långt ögat når. Och så saft till. Bra där. Inte konstigt att de är dåliga i magen och trötta.


Förra veckan var jag ledig från mitt jobb en dag och då åkte vi till Härmanö utanför Orust och hälsade på Mickes moster med familj. Underbart var det, och jag träffade en ko.



Pernilla.



Pernilla ville inte ha gräs.


Så, nu har jag skrivit lite om alltmöjligt. Nu ska jag äta och äntligen äntligen gå och träna!

   Det bor en hare på vår gård.

   I mitt huvud finns en bild av vad som ska ha hänt i mitt liv innan jag blir trettio. Tiden mellan tjugo och trettio är som en enfärgad period inom vilken vissa väldigt specifika saker måste inträffa. Jag ska utbilda mig, få ett fast och relativt välbetalt jobb, skaffa barn och hus. Och detta är lite... stressande. Det roliga är att jag inte är riktigt säker på hur det här har hamnat i mitt huvud. Och varför gränsen för när allt ska ha uppnåtts är just vid trettio. Vad som ska hända efter trettio bryr jag mig mindre om. Jag kan inte ens föreställa mig det, det är bara ett stort mörker. Och ändå den här pressen. Över någonting som jag inte ens är så säker på att jag vill. Det slog mig när jag stod och diskade för ett par dagar sedan att jag faktiskt kan leva mitt liv precis som jag vill. Det har jag väl vetat rent intellektuellt tidigare också, men jag har inte känt det så tydligt förut. Det var lite som en uppenbarelse. Jag måste inte vara klar med allt vid trettio. Jag måste inte ens vara utbildad vid trettio. Barn kan man få fast man inte har hus och en massa pengar på banken. Det är ju inte det viktigaste.

   Jag kom in på Folkhälsovetenskapliga programmet. Jag har tackat ja och planerar för närvarande att läsa de första två kurserna och känna efter lite. Men jag har en konstig dragning åt socionom. Har haft det i många år. Vi får se till våren.