elinmillen

Första advent. Ljus, myspys och fina sånger.... Det är mycket som händer idag. Lutfisk I Härryda, adventskonsert med kören och sen tillbaka till Härryda för det stora adventsfikat. Förhoppningsvis tar jag lite bilder och lägger här.

 På hagåkersgatan 14 C i Mölndal så tentapluggas det för glatta livet. Typ... Satt väl i en kvart innan jag bestämde mig för att ta en paus och blogga lite. Det är hälsosamt med pauser.
   Idag har jag haft besök av en kvinna och hennes underbara lilla hund som jag antagligen ska ta hand om lite nu och då. Vi börjar på måndag med ett provdygn och ser hur vi trivs ihop. Han heter Tin-Tin och är så grymt söt. Vit och långhårig. Jag är Glad, för oj vad jag saknar att ha djur omkring mig. Tjatar på Micke om hund och katt men får blankt nej med motiveringen att katter luktar illa och att jag inte har tid med en hund. Vilket är sant. Men åååå...

Mitt morgon ägg. Nog för att jag tycker om löskokt men det får ju vara någon måtta.
De senaste dagarna har jag tappat och således haft sönder en äggkopp och en glöggmugg. Och nu detta. Det är nästan så att jag börjar tro att jag är lite fumlig.

Igår bakade vi till adventsfikat:


1.       2.     

1. Någonting vi hittade i en receptbok
2. Mitt försök till att vara kreativ.






Fruktansvärd bild, men den enda med någorlunda skärpa. Jag skyller på kameran.


  


Slutsats av gårdagen: Bakning är roligt men tröttsamt. Kanske är det därför jag idag är så utmattad att jag tappat ägg i golvet? Allting hänger ihop... Sannerligen.

Ja nu har det kommit, resultatet av allt mitt slit på förra delkursen. Tentorna är genomgångna, betygsatta och tillbakalämnade. På den uppgift som var på en halv sida och som man bara kunde få G på så fick jag, hör och häpna, G. På de tre andra så fick jag VG. Och en massa positiv respons. Så jag är nöjd och det känns så skönt att man får en bekräftelse på att man faktiskt vet vad man håller på med. Så idag ska firas! Kanske med ett friskis och svettis-pass...

   Igår kväll var en sån kväll som jag inte riktigt tycker om, en Micke sover borta med jobbet-kväll. Vilket alltså får som resultat att jag sover ensam i den stora sängen i den stora lägenheten. Mitt i natten så vaknar jag av att det står en karl i dörren till sovrummet. I en halv sekund blir jag stelfrusen av skräck, sen inser jag att det är Micke som kommit hem i alla fall. Jag vaknar aldrig ordentligt utan gör enligt Mickes utsago gnällande små ljud och somnar om med hans arm i ett fast grepp som jag vägrar släppa.
 I morse, runt fem, så vaknar jag. Ordentligt den här gången. Shit kom Micke hem? Känner på hans sida av sängen, och när jag inte känner något annat än ett övergivet, kallt täcke så drar jag den logiska slutsatsen att det bara var en dröm. VIlket det ju inte var, Micke hade bara gått upp. Det märker jag ett par minuter senare när det spolar på toa.
   Men allting var så sjukt. Det är jobbigt att vara så totalt förvirrad och omedveten om verkligheten. Så just nu så känner jag mig lite.... borta...

   Men det gör ingenting för jag är glad och idag ska vi få tillbaka tentorna som vi lämnade in för tre veckor sedan. Håller tummarna för ett G!

 Tack för en underbar dag!

 Det är så skönt när man på kvällen känner sig helt nöjd och tillfreds. Lycklig. 
 Hållbarheten på Handels var jätteintressant. Lotta var också där och vi såg tre fyra intressanta föreläsningar. Bland annat om hur man kan använda sådant man har hemma i köket till bra hud och hårvård. Så nu när jag tog min dusch efter träningspasset så skrubbade jag mig ren med rapsolja och salt och är nu mjuk och härlig. Så dumt att man köper en massa konstigheter och sätter på kroppen helt i onödan. Nu får det vara slut på det.
   Och så var det en föreläsning om konsumtion och marknadsföring. Hon tog upp det vi alla egentligen vet; man blir inte lyckligare av att konsumera mer. Så länge man inte är fattig så spelar några tusenlappar hit eller dit inte någon roll. Snarare är det ju så att vi mår sämre nu, när vi stressar runt för att köpa mer saker som vi inte blir lyckliga av. Det är en ond cirkel...

  God natt!

   Halv sju, alltså för ganska så precis en timme sedan, började min mobil vibrera och ge ifrån sig någonting som ska föreställa en melodi och det var dags att gå upp. Vilket jag gjorde efter endast en liten snoozning. Pigg och glad skuttade jag ur min varma säng och ställde mig på vardagsrumsgolvet och gjorde solhälsningen, trots att solen inte var i närheten av att gå upp än. Ett par yoga ställningar senare sätter jag mig vid köksbordet med en kopp te, leksands bröd med ost och dagens GP. En ganska så skön morgon faktiskt.
   Tvärt emot vanligt folk så är jag inte något fan av att vara uppe sent och sova bort halva dagen. Tycker att det är underbart att framåt tio känna att man redan har hunnit med hur mycket som helst. 
   Igår skrev jag klart tentafråga 1. Så Skönt. Det finns liksom ingen anledning att skjuta upp det egentligen. Och så ska den ju in om bara en vecka...

   Idag ska jag på en dag om Hållbarhet på Handels. Förhoppningsvis skulle Lotta dit också så att jag får lite sällskap.

Det är lite lite vitt på marken!
Sol från ovan och alldeles lagomt kallt. Tyvärr råkade vi sova till halv tolv så vi var lite lätt mosiga, men man får ha sådana dagar ibland.
   Igår var en grym kväll med Angelina. Det är så kul att träffa sina vänner! Man blir glad!
   Nu ska vi åka till Härryda och jag ska ta med mig datorn och alla böcker och skriva på tentan. Snart klar...

        


Micke hade också druckit kaffe idag. Då blir han så här....

   Idag är stora matdagen för Elin. Sushi till lunch och när jag och Helena sitter efteråt och tar oss en latte så ringer Micke och säger att vi ska äta på Oleary's ikväll. Mmmmums. Äta äta äta.

Imorn ska jag leka med Angelina. Weee! Men för att riktigt tycka att jag förtjänar allt detta så måste jag nog ta och plugga en liten stund nu. Arbete sedan belöning.

Jag har upptäckt att övertrötthet är ett idealiskt tllstånd att plugga i. När man är lite så där lagomt speedad, knäpp i bollen och lite läskigt fokuserad och driven. Har gått som ett stort lass potatismos i ett par dagar och inte fått någonting gjort, men det tar jag igen nu. Kanske fortfarande lite hög på hagabullen som jag och Micke satte i oss för ett par timmar sedan. En hagabulle är alltså ungefär tio gånger större än en vanlig kanelbulle och har en diameter på typ två, tre decimeter. Det är GÖÖTT.

 Jag vet, det är hårda ord, men jag är så fruktansvärt trött på dem. De vill ha tillbaka pengar från mig, fast jag pluggar. När man tar studielån så ska man inte betala tillbaka och när man får försörjningsstöd(socialbidrag) ska man inte betala tillbaka. Och när jag var sjukskriven, vilket jag var fram till jag började plugga, så fick jag försörjningsstöd. Så då anser jag mig vara i min fulla rätt att bli lite lätt förvånad när det dimper ner en räkning i brevlådan. När detta hände sist så ringde jag och frågade om jag skulle betala och fick då svaret att jag inte skulle göra det. Nu dimper det ner en till räkning, med förseningsavgift, och då vill man ju veta vad sjutton de tänker.
   Så jag ringde och fick prata med en kvinna som i fem minuter satt och försökte förklara varför jag visst skulle betala. Detta då för att jag ju hade haft en inkomst från försäkringskassan och att ifall jag fått bara försörjningsstöd hade det varit annorlunda. Jag försökte då förklara vänligt men bestämt att jag ju inte fick mer pengar bara för att jag fick från båda ställena, utan att jag fortfarande bara fick existensminimun, och att pengar som man får från försäkringskassan inte på något magiskt sätt är mer värda. Till slut kopplade hon mig till någon på återbetalningen som hade mer koll. Han jag fick prata med då knappade lite på sin dator och sa sedan, oj, du ska inte betala något, det har blivit något fel för det här skulle ha tagits bort automatiskt. 

   De första personerna man kommer fram till när man ringer CSN är totalt inkompetenta. Kanske inte alla, men jag har fler exempel på att de har sagt saker som senare visat sig inte stämma alls. Så ett råd är att man ska stå på sig och ifrågasätta dem. Om jag inte hade gjort det så hade jag varit tvungen att betala den där räkningen på 2340 kr helt i onödan. Morr...

   Lyssnar på Wicked och drömmer mig tillbaka till balettakademien och ögonblick som inte kan komma tillbaka och som i mitt minne är inlindade i gulfärgad sammet som aldrig kan fläckas ner. Olika delar i ens liv är förknippade med viss musik, vissa lukter och vissa människor, och fast man alltid vill framåt så är det någon liten del av mig som vill stanna till, frysa tiden och bara uppleva just det där ögonblicket en gång till. 
 
   Men nu är nu och idag är en bra dag. Jag gick upp halv sju, vilket händer fruktansvärt sällan med tanke på att jag går i skolan två dagar i veckan och då börjar vid tio. Men idag var det speciellt för jag skulle till en öronläkare och reda lite i min tinnitus. Visserligen har jag varit till läkare angående det förut men det var så många år sedan att jag tänkte att de kanske hade kommit på något nytt. (På tal om nytt, vi kan åka till månen men inte uppfinna en preventivmedel för killar...? dags att ta tag i tycker jag) Det hade de inte, men läkaren var en av de trevligaste jag träffat så jag var nöjd ändå. Och jag fick göra ett hörseltest där resultatet presenterades med orden "du hör som en katt!". Det betyder tydligen att jag hör väldigt bra. Det är fruktansvärt larvigt, men jag blir lite stolt. Som att det är någonting som jag presterat. Varför blir man stolt över sånt? Är det bara jag?

  Nu orkar jag inte skriva mer

  

   Fortfarande inte klar, men det är roligt att se vilken skillnad det bli bara man har på lite mer färg!
   De tidigare bilderna finns i förra inlägget.

Det är fredag och vi ska åka till Mickes föräldrar och äta middag. Weeee!

 Vakanade imorse och kände att idag är en sån dag då jag vill göra saker. Inte bara slötitta på Gilomre Girls och ha ångest över att jag inte pluggar. Så jag satte mig ner och målade. Var ett tag sedan och sist målande jag med akryl, vilket inte är riktigt lika roligt som att måla med olja vilket jag gjorde idag.
Resultatet så här långt:



Som vanligt är jag för dålig på att göra ett ordentligt förarbete vilket oftast resulterar i att jag måste flytta på saker när jag väl har börjat måla. Ögat i det här fallet...









Börjar ta sig men det är en bra bit kvar...
   Det är jag föresten. Självupptagen som jag är så målar jag en bild av... mig själv... Kanske inte så likt, men det är inte huvudsaken.

Det är så roligt!

Jag satt och funderade i min ensamhet, som jag gör alltsom oftast, och insåg att jag glömt att visa världen min och Mickes kristallkrona. Ja, vi har en kristallkrona. En enorm kristallkrona som Micke har ärvt. Vi kallar den för Besten. Funderade på att hänga den i sovrummet, men vid närmare eftertanke så insåg vi att en krona som väger fyrtio kilo och har en pigg längst ner är inte någonting man vill ha hängandes över sig när man sover. Så nu hänger den i matrummet. Vårt lilla, gula matrum med blommiga gardiner... Vi tänker att vi ska inreda lite adligt för att det ska passa kronan, men det kan nog dröja. Så nu ser den fruktansvärt malplacerad ut. Men den är ändå väldigt fin. Man känner sig lite adlig när man sitter och sörplar på sitt morgon te.

  


Nu ska jag skriva lite på min hemtena innan jag ska till Röda Korset och göra en insats för världen.

   Om två timmar kommer jag att ligga på en mjuk bänk med ansiktet i ett hål och inoljade händer som med smeksamma rörelser mjukar upp mina värkande muskler. Jag ska på massage och det ska bli så sjukt skönt, jag har längtat och längtat.
 IIiiiiiii!

   Ska jag eller ska jag inte våga se Låt den rätta komma in...!? Micke vill se den och den verkar ju bra, men jag är ju så hemskt mörkrädd och har en tendens att inte alltid kunna skilja på fiktion och verklighet. När jag ska gå och lägga mig så börjar jag alltid tänka på allt det där jag lovat mig själv att inte tänka på, och har man väl tänkt på det en halv sekund så är det kört. Och visst, det går jättebra när MIcke är hemma och jag kan krypa in i hans varma famn och glömma monster, rockor och spöken, men när han jobbar... Det är ju då de kommer att komma. De är ju inte dumma.

   Jag veeet att det inte är på riktigt. Men... tänk om....

   Dagens i-landsproblem: Jag har tappat bort min mascara och har inte råd med en ny. Fast den är någonstans i lägenheten.
  

   Förra helgen tror jag nog att det var eller så var det helgen innan det är svårt att säga eftersom jag lever i något sorts tidsvakum och aldrig vet var jag är och framförallt aldrig När. Men hos Angelina när de fotade så var det en tjej som sminkade och nu har jag varit på hennes skola och blivit sminkad, de behövde modeller och jag tänkte att det kunde vara roligt. Väldigt fin blev jag, men då hade jag glömt kameran och det var inte en sån sminkning som man visar sig ute bland folk med ögon i. Jag är inte någon hejjare på grammatik men hur blev det nu, belv det jag i sminkningen eller ögonen i folket? öööö. I varje fall så sminkade hon mig lite mer vardagligt och lockade mitt hår. Så jag tog ett par bilder på det när jag kom hem. För jag var inte riktigt på sovahumör.

   Egentligen förstår jag mig inte riktigt på det här med att sminka sig en massa, men det är kul ibland.

 


   Ooo, jag är nästan som hon Blondibella! Elinbella! Linnet är från HM, väldigt klassiskt. Lite dyrare men ibland får man slå till och unna sig, 49.50. Jag vet, nästan lika mycket som sushi. Jag räknar om allting till hur mycket sushi man kan få för det. Eller annan mat, lite beroende på humör.

   Jag vet inte varför, men av någon anledning så känner jag mig som en transvestit när jag har så här mycket smink på mig. Nej, som någon som håller på med drag. Väldigt lustig känsla... Och nu har jag inte ens så mycket smink på mig. Jaaaaaaaaaaaaaa, det är en världslig sak. Nu ska jag ta och läsa lite om hur bondesamhället egentligen kan vara queer.

Jag saknar vännerna som inte är där jag är.

   Ja det är synd om judarna. Vi gråter och lider och minns och tänker Det får aldrig hända igen. Men problemet är att det händer igen. Helta tiden, överallt finns det människor som mördas och lider och som ingen hjälper.
   Jag var på någon form av minnesgrej av kristallnatten i synagogan i Göteborg igår. Och det är verkligen inte det att jag inte tycker att det som hände för sjuttio år sedan var vidrigt och hemskt, men det känns som om vi fastnar lite i det och ser inte vad som händer nu och här för att vi är så upptagana med att sörja de som dog då. Jag var lite överaskad av att den kopplingen inte gjordes tydligare igår. Jag hade nog förväntat mig att någon skulle ta upp samtiden och vad vi kan göra för att hindra lidande och död nu. Men nej. Så historien upprepas gång på gång, om än inte i samma utsträckning, och vi ser det inte, bryr oss inte?, men sitter och lägger skuld på "världen som stod brevid och inte gjorde någonting", "de godas tystnad" för sjuttio år sedan. Vi är ju tysta nu också. 
   Jag såg ju ett par killar bli nedslagna vid korsvägen för ett par månader sedan av nazister, och det var ingen som gjorde någonting då heller. Jag stod så pass långt bort och hade ett hus emellan att jag inte fattade vad som hände och min första tanke var att det var någon form av gatuteater, eller ett skämt. Menst eftersom människorna omkring var så tysta och och inte ingrep. Det var en väldigt läskig situation och gick väldigt fort. Min första reaktion när jag insåg att det nog var på allvar var att ringa polisen, och precis när jag fattat att batteriet i min mobil var slut så såg jag att tjejen som stod brevid mig stod och pratade i mobilen och tänkte att hon nog ringde polisen. Men efter ett par sekunders lyssnande insåg jag att hon pratade med en kompis. Då tänkte jag att jag skulle gå fram och skrika på dem. Ingripa tänkte jag inte göra, liten som jag är, men jag kände att man måste göra något. Men då sprang de iväg. Jag gick då fram och pratade med en kvinna som stod och hade pratat med de utsatta och hörde efter vad som hade hänt.
   Det var så sjukt alltihop. Och just att man insåg att man inte är säker bara för att man är bland en massa folk. 

   Så jag kan förstå att ingen ingrep när judar mördades och fördes bort. Det verkar ligga i den mänskliga naturen, rädslan. Tyvärr.
   Samtidigt så tror jag på godhet och hopp. Jag tror på goda människor och på en ljus framtid, det måste man nästan. Och jag tycker inte att allt är nattsvart. Jag vill mest säga att jag inte tycker att vi ska begrava oss så mycket i historien så vi glömmer att hjälpa de som är utsatta idag. Och ja, jag vet att det är viktigt att känna till historien för att förstå dagen skeenden, men jag tycker att det då är viktigt att göra koppling ar mellan då och nu.

Nu haglar det utanför fönstret så att billarmen går igång. Det blir nog ingen promenad idag.

   En helt underbar kväll med supergod mat, underbart sällskap och intressanta diskussioner, kan man vara annat än lycklig? Inte ens detta berg av disk fick ner mitt och Mickes humör när vi ställde oss och diskade efter de gått. Lyckad kväll alltså. Tyvärr så tog jag ju inga bilder medan gästerna var kvar, stor miss. 
   Notera förresten den hemska hemska blåa färgen på våra köksluckor...! hehe. Men nästan lite... charmigt?...


En väldigt bra bieffekt av att ha hem folk är att man måste städa. Inte så att vi har det superstökigt, det är inte som när jag bodde själv, men vi hade lite möbler som skulle bytas ut och tavlor som skulle sättas upp som vi bara inte kom oss för med. Men nu är det gjort och hela lägenheten har fått sig ett enormt lyft. Jag har inget behov av att ha det så jättefint omkring mig, men det ska kännas som ett hem. Och det gör det på ett annat sätt nu.



Det här kanske inte ser så fruktansvärt upphetsande ut, men innan hade vi en grön, sliten och vidrigt ful skinnsoffa och inga gardiner, så för mig är detta himmelriket!

   Nu lyser solen och jag tror att jag ska ta en promenad. Var på friskis igår och har en träningsvärk som inte är av denna världen, men då kan det vara skönt att gå lite.

  Läser om subjektsskapande, kultur, strukturer och Virginia Woolf och har det ganska så bra. Vi har börjat en ny delkurs som har viss potential att bli den roligaste hittills, Genus och Kultur.
 
   På lördag är det dags för middagsklubben att ha sin andra träff och det kan nog bli riktigt bra. Jag ska fixa efterrätt och förhoppningsvis hinna ta en och annan bild att lägga här på all underbar mat...

   Håller i övrigt på att planera och tillverka julklappar. I år är jag äntligen ute i tid! Det tog 23 år att lära sig, jobbigt om all inlärning tog den tiden....
   Funderar föresten på om man ska läsa kandidatexamen i globala studier. Låter inte det fruktansvärt intressant? Men i vår blir det mer genus. Kanske till hösten då. Och sen kombinera det på något vis. Det blir bra tror jag. Det finns så sjukt mycket man vill lära sig! Och bara sex års studiemedel!

  Ja, jag tycker att det är dags att korka upp glöggen och börja sjunga jul, jul... Och chokladen som ligger brevid kan varmt rekomenderas. Det finns ingenting som inte går över efter en bit av den chokladen. That's how good it is.

Gårdagens firning resulterade i att jag åkte till Angelina och tittade när gamla klasskamrater tog CV-bilder. Wiihoooo!



Jag vet, min röv är över hela bilden. Not nice. Förytom den heta blondinen (jag) så ser vi även Angelina och Ida. 
  
Dagens superprestation: Städade kylen. Fortfarande slut i kroppen men ack så lycklig i själen!

   Nu är ligger min färdigskrivna hemtenta här i en röd plastficka och bara väntar på att få lämnas in. Tusen stenar falller från mitt bröst och jag kan äntligen andas igen. Det är någonting speciellt med att bli klar med saker. Den där känslan när man avslutat och är nöjd med sig sjäv och det man har gjort och då är det helt plötsligt okey att man har vändats i två veckor. Det är värt det. Underbart.
   Nu ska jag fira. Jag struntar i att det är söndag och alla är trötta, på något sätt ska detta firas. Det lärde jag mig av Anna Eiding, viktiga grejer. Om det blir bio, glass eller alldeles för mycket alkohol får framtiden utvisa. Men firas ska det!


   Denna dag har varit härlig. Vi åt frukost hos Mickes föräldrar i Härryda och det var en så fin morgon med frost och dimma över sjön. Det var nästan så man blev religiös, som min mamma skulle ha sagt.
  Rolig grej. En katt har flyttat in i huset i Härryda. Han hoppar upp och öppnar dörren och knallar sen in som om han ägde stället. Söt.

Nej. firning!

 Jag har ett något falskt F i örat. Om någon är intresserad. Ska gå och utreda min tinnitus igen här i november och tänkte att det kunde vara roligt att berätta för läkaren vilken ton det är som tjuter i mina ören. Ett  F alltså. Hett.

 Det är lördagkväll och min energi är alldeles för låg för att jag ska ta mig ut ur lägenheten. Men jag gråter inte för det. Satte på TV:n en stund för att se vad som bjöds en kväll som denna. Kunde aldrig tro att det fanns så många roliga program. Det finns ett där kändisar åker skridskor! Helt sjukt. Och ett där dansband tävlar mot varandra. Men varför ska det tävlas hela tiden? Jag förstår inte...

   Nu ringde Micke och sa att han skulle komma hem tidigt! Så jag måste gå och diska innan han kommer hem... Ops.