elinmillen

   Igår kväll var en sån kväll som jag inte riktigt tycker om, en Micke sover borta med jobbet-kväll. Vilket alltså får som resultat att jag sover ensam i den stora sängen i den stora lägenheten. Mitt i natten så vaknar jag av att det står en karl i dörren till sovrummet. I en halv sekund blir jag stelfrusen av skräck, sen inser jag att det är Micke som kommit hem i alla fall. Jag vaknar aldrig ordentligt utan gör enligt Mickes utsago gnällande små ljud och somnar om med hans arm i ett fast grepp som jag vägrar släppa.
 I morse, runt fem, så vaknar jag. Ordentligt den här gången. Shit kom Micke hem? Känner på hans sida av sängen, och när jag inte känner något annat än ett övergivet, kallt täcke så drar jag den logiska slutsatsen att det bara var en dröm. VIlket det ju inte var, Micke hade bara gått upp. Det märker jag ett par minuter senare när det spolar på toa.
   Men allting var så sjukt. Det är jobbigt att vara så totalt förvirrad och omedveten om verkligheten. Så just nu så känner jag mig lite.... borta...

   Men det gör ingenting för jag är glad och idag ska vi få tillbaka tentorna som vi lämnade in för tre veckor sedan. Håller tummarna för ett G!