elinmillen

Idag åkte vi ut till Saltholmen och satt på klipporna och myyyste. Underbart.



Och nu ska vi gå och dricka öl... hehe. Är det långhelg så är det!

Jag orkar inte mer.
Jag är så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och ikväll ska vi ha genrep på gasten. Jag orkar inte. Och jag vågar inte. Jag är så sjukt rädd för det där stället...

 Jag har haft en intensiv och omtumlande livskris de senaste dagarna. Jag får sådana lite nu och då så det är ingenting att oroa sig för. Det har varit mycket "nu hoppar jag av den här töntiga dansskolan och gör något vettigt med mitt liv!". Men vi får se hur det bler. Jag funderar på saken. Idag såg jag en broschyr om min utbildning och då tänkte jag "den vill jag ju gå". Galet. Jag ska fundera över sommaren. 
Jag råkade se mig själv i spegeln idag när jag stod brevid min jazzlärare. I vanliga fall så kan jag känna mig ganska så smal och vältränad, men jämfört med henne så ser jag ut som en blekfet flodhäst. Det var en jobbig insikt faktiskt. Och kanske en förklaring till varför jag inte kan göra lite snygga layout:er som henne. (nej, jag vet inte om det stavas så) En layout är för övrigt när man sparkar upp benet framåt och slänger armarna och överkroppen bakåt. Det är inte fult så lätt som det låter. Min lärare gör jättesnygga och jag gör sketafula. Och det är nog musklerna det hänger på...

Ooo, det är FREDAG! På torsdag äts det ärtsoppa på lördag är det fest... osv. Och jag åt faktiskt kykling idag! Men shit vad jag är trött på det. urg... no more I say. No more...
 Jag är ledig hela helgen. Det är i och för sig inte så revelutionerande då jag faktiskt är det i princip varje helg. Men ändå, jag kommer ihåg en tid när jag inte var det... För ett år sedan. Det är så sjukt, jag kan inte fatta att jag bodde i Stockholm för ett år sedan. Det känns så avlägset. Som ett annat liv på något sätt. Tiden går så sakta och samtidigt så oerhört fort.
 Jag kan sakna Stockholm lite ibland. Fast det är nog mest Linda jag saknar. Vi är så himla lika. Hon är en av de få personer som är precis lika störd som jag är. Undra vad jag skulle göra utan henne...

 Nej. Nu är klockan tio. Nu går jag och lägger mig...

Man måste bestämma vem man vill vara.

 Det är när man kommer tillbaka, stannar upp, minns, som man verkligen förstår hur mycket man har förändrats. Hur mycket man har växt och insett. Det är något av det bästa med att komma hem tycker jag. Jag älskar att läsa i mina gamla dagböcker och jag känner en så stor ömhet för den naiva lilla flicka jag var för några år sedan. Hon trodde att världen var så stor och oövervinnerlig och hon var så otroligt rädd. Jag förstod aldrig att jag var så rädd.
 Jag förstår att jag om tio år kommer att se tillbaka på samma sätt och minnas den här tiden och tycka att jag var så ung och oförstående. Men det är ganska så skönt. Jag litar på mig själv och på att den jag som kommer att leva om tio år kommer förstå varför jag handlade som jag gjorde. Jag tror på mig själv.
 Att åldras är ingenting jag är rädd för, snarare tvärt om. Man blir ju så mycket klokare och lyckligare för varje år som går och jag har ingen anledning att tro att det inte ska hålla i sig.

 Anledningen till mina djupa tankar är nog mycket på grund av att jag idag jobbade på hosjögården. Hemtjänsten. Jag återvänder alltid dit. Men det är så skönt att det finns där och att det alltid är samma ställa på något vis.
 Och det är fortfarande inga av de boende som kommer ihåg vad jag heter. Och det första tanterna säger när jag går in till dem är "hur är det med thomas då?". Asshole. Killar. Suck.



 
Memories... och imorgon så blir det kramkalas och tårta. och Stina ska få sin present som jag har tillverkat. Det blir UNDERBART.

Home sweet home...
 Jag är hemma över påsklovet och jag gör absolut ingenting. Jag har inte gjort någonting alls på två dagar nu. Förutom stickat en halsduk. Men det räknas också till ingenting. Jag vilar upp mig till slutet av lovet när jag ska umgås och vara social och annat trams. Då behövs energi i massor.



Ooo, jag hittade precis alla mina gamla bilder som jag har på datorn! iiii. hehe. det här är för två år sedan när hela gänget (minus Thomas, som inte alls var bortglömd utan som gjorde lumpen) drog till London och hälsade på ööhh... Jag vill säga Mackan.... men det är kanske mer politiskt korrekt att säga Farre... whaterer. Bögen.
 Det var sannerligen en upplevelse. Vi var sju irriga höns på Londons gator. En gång åkte vi buss. Eftersom vi är bönder från Dalarna så tyckte vi att det var extremt spännande med våningsbussar och självklart så satt vi högst upp. Detta komplicerade avstigningen något... Vi hann nämligen inte av. Inte hela världen tänkte vi när dörrarna gick igen, men där utanför såg vi till vår fasa Natalie, som med sina långa ben hade lyckats  att ta sig ut. Vi börjar skrika och får föraren att öppna dörrarna och släppa av resten av oss. Äntligen så hade alla kommit av och bussen kunde åka vidare, trodde vi... Men innanför fönsterrutan så ser vi... Klarita.
 Ja, ett äventyr, sannerligen. Det kan vara trevligt att ta lite tid och fundera över allt man har gjort.

 
Klarita, återfunnen, Moi, och ...ja....

Ja, åter till nutid. Jag är är arg. Anledningen till min ilska är det faktum att jag har slutat med socker. Jag har abstinensbesvär. Jag kan inte tänka på annat än godis och vitt bröd. Och när jag skulle hämta köttfärs i frysen så hittade jag glass. TORTYR. Suck.

 Nu ska jag gå och umgås med mina paranteser.