elinmillen

 Det är när man kommer tillbaka, stannar upp, minns, som man verkligen förstår hur mycket man har förändrats. Hur mycket man har växt och insett. Det är något av det bästa med att komma hem tycker jag. Jag älskar att läsa i mina gamla dagböcker och jag känner en så stor ömhet för den naiva lilla flicka jag var för några år sedan. Hon trodde att världen var så stor och oövervinnerlig och hon var så otroligt rädd. Jag förstod aldrig att jag var så rädd.
 Jag förstår att jag om tio år kommer att se tillbaka på samma sätt och minnas den här tiden och tycka att jag var så ung och oförstående. Men det är ganska så skönt. Jag litar på mig själv och på att den jag som kommer att leva om tio år kommer förstå varför jag handlade som jag gjorde. Jag tror på mig själv.
 Att åldras är ingenting jag är rädd för, snarare tvärt om. Man blir ju så mycket klokare och lyckligare för varje år som går och jag har ingen anledning att tro att det inte ska hålla i sig.

 Anledningen till mina djupa tankar är nog mycket på grund av att jag idag jobbade på hosjögården. Hemtjänsten. Jag återvänder alltid dit. Men det är så skönt att det finns där och att det alltid är samma ställa på något vis.
 Och det är fortfarande inga av de boende som kommer ihåg vad jag heter. Och det första tanterna säger när jag går in till dem är "hur är det med thomas då?". Asshole. Killar. Suck.



 
Memories... och imorgon så blir det kramkalas och tårta. och Stina ska få sin present som jag har tillverkat. Det blir UNDERBART.