Tisdag
Jag har märkt att det blir många bilder på Angelina på min blogg. Det är för att hon är en sån tramsebyxa som gör mycket skoj...! Här kommer en till bild i alla fall, hon lyckade på något vänster ha sönder en av skolans fina stolar idag och jag kände att jag fick lov att föreviga ögonblicket!
Jag cyklade till skolan idag, det är faktiskt värt att nämna. I mina fina nyinköpta hjälm. Jag skulle aldrig komma på tanken att cykla hjälmlös i Göteborg, där det gåt tåg mitt på gatorna, och folk är helt tossiga. Jag kom inte rätt riktigt med en gång, men jag lyckades faktiskt komma fram till slut. Dock nästan tjugo minuter senare än beräknat. Men men, hem kom jag på en halvtimme, och nu vet jag till nästa gång!
Nu är det bara tre dagar kvar till SOMMARLOV!
Jag lovar, det här är den absolut sista collagebilden jag lägger upp. Jag fick den från Angelina igår och jag tyckte att den var lite fin...! By the way, kolla in Emilias hår i bakgrunden, det stora svarta, tjejen är grym på att tupera.
tjing!
Slut.
Jaha, då var det slut för den här gången. Det kändes lite vemodigt att lämna ifrån sig tyllkjolen... Fast helt ärligt så kändes det mest skönt. Det har varit fantastiskt kul, men jag är sååå redo för sommarlov.
Jag tror jag somnade runt halv fem inatt. Tack vare två väldigt fulla och Väldigt dryga bögar. Inga namn nämnda, men de går i klassen och det var inte Jesper och David. Vi hade sista föreställningen-fest till klockan två och vid den tiden så har spårvagnarna slutat gå hem till mig, och till de flesta andra också. Vilket resulterade i att vi var sju vilsna själar som begav oss mot vasaplatsen och angelinas mysiga golv för att sova. Egentligen så skulle vi vara två mindre... Men men, hus som haver så var vi tre personer som trängdes på en liten liten madrass och Leo snarkade i mitt öra och det gick inte att vända på sig och nu är jag så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag vaknade vid nio och tog det mogna beslutet att åka hem en sväng innan vi ska till teatern och flytta tillbaka alla grejer. Så nu sitter jag här i min soffa med datorn i knät och lyssnar på fåglarna och äter fil och funderar på hur ofta man ska vattna sina pelargoner så att de inte dör. De börjar se lite trötta ut nämligen...
Katrine, Angelina och jag.
Party party. "Vart ska vi gå?" "blir det nån efterfest eller?" "Vi drar till Gretas!" "Men guuuud va tråkiga ni är, ni kan inte gå hem Nu!" Shit liksom, klockan är två på natten, det är söndag, gå hem och sov.
Nej, om man skulle ta sig en powernap kanske...
Vilken kväll...
Ikväll kör vi igen. Det som är lite tråkigt är att ingen jag känner har tid eller råd att komma och titta. Men i trean, då ni, den som inte kommer är no longer part of my life!
Min sexy kontorsoutfit var extremt uppskattad av klasskamraterna....
Angelina upptäcker till sin förvåning att champagneglaset är tomt, och kan inte för sitt liv förstå hur det gick till.
David.
Premiär!!!
Jag misslyckades lite med min hårfluffning, men det blir bättre ikväll. Igår var det genomdrag och genrep, och när vi åkte hem vid halv tolv-tiden så var jag så trött så hade kunnat somna i princip var som helst. Väl hemma upptäcker jag att grannarna hade fest, i vanliga fall hade jag legat vaken och stört mig i alla fall i en timme, men nu somnade jag direkt. Usch... Jag är fortfarande väldigt trött. Ja ja, samling klockan ett och sen är det bara att köra. Det är underbart i alla fall. Hur trött man än blir.
Min hjärna är som ett tuggat plommon.
Misstag
Man hoppas ju ändå någonstans att man lär sig av sina misstag. Så att inte hela livet bara blir en lång upprepning av misstag som man redan har begått. Jag tror att männskligheten som ras är ganska så dålig på att lära sig av misstag. Fast jag tror att det, som de flesta andra globala problem, bottnar i att vi som individer aldrig lär oss. Ibland är det som om vi glömmer bort att det faktiskt är vi individer som utgör samhället. Det är inte "de andra" eller något stort och okänt som är samhället, det är vi. Och då känns det ganska så självklart att ifall vi inte kan hantera problem ens på vår egen privata nivå, hur ska vi då lyckas som samhälle. Nej, jag är därför helt för personlig utveckling. Och personligt ansvarstagande för minskad upprepning av onödiga misstag. Någongång måste vi ju börja lära oss. Och jag tycker att nu verkar vara en ypperlig tidpunkt att börja. Så jag gör det enda som man kan göra för vår värld, och det är att ta ansvar för sig själv, sina tankar och sitt handlande. Självklart så är jag människa och kommer att göra fel, missberäkna och ha bakslag, men det betyder inte att jag tänker ge upp. För när jag dör så kommer jag med största sannolikhet inte ha förändrat världen något nämnvärt, men jag kommer i alla fall lämna det här livet med vetskapen om att jag har försökt och gjort mitt bästa.
halsfluss
Egentligen så vill jag inte bli sentimental än. Jag vill inte tänka på att ett helt år har gått och nu är det bara två kvar och vad sjutton håller jag på med egentligen?? och hur skulle jag kunna leva utan dansen? men vad ska jag göra annars och jag vill inte fundera över framtiden och ta stora beslut. Och jag vet att jag gör en alldeles för stor grej av det men det är mitt liv och jag gör hur stora grejer jag vill av vad jag vill.
Igår var jag på axess akuten och fick reda på att jag inte har halsfluss. För detta betalade jag tvåhundra kronor. Mycke pengar... Det var nästan som om jag blev besviken att det bara var ett litet virus. Just eftersom jag hade betalat så mycket. Tänk hur mycket mat jag hade kunnat köpa för de pengarna. Två kassar på netto. Jag har börjat räkna om det mesta i mat. Något som jag har gemensamt med ganska så många av mina nya vänner. I vilket fall som helst, jag hade inte halsfluss. Detta meddelades av en läkare kring de femtio med smala fingrar, små pliriga ögon och noll medmännskliget. Jag tror inte att han överhuvudtaget tittade på mig en enda gång medan vi befann oss i samma rum. Jag vägrar skylla det på tidsbrist, personalbrist, pengabrist eller någon annan brist än möjligtvis någon form av brist på männsklighet eller hyfs. Om jag inte behövde duscha och åka till lorensbergsteatern och öva så skulle jag kunna skriva mycket mer om vad jag egentligen tycker om läkare och medmännsklighet, men nu får vi spara det till en annan gång. Attans va..!
En sån dag
I andra länder än Sverige så är det tydligen fortfarande helt okey att slå barn.
I England har de heltäckningsmattor på sjukhusen.
Människor blir aldrig vuxna.
Snart går vi under, och det är ta mig sjutton på tiden.
Ja, det är en sån dag idag. En sån där lite negativ dag. Eller en realismdag skulle man kanske kunna kalla det. Om man vill se lite positivt på det negativa.
Jag är i grund och botten ingen pessimist, men det betyder ju inte att problemen inte finns där. Jag är helt för att se lösningar, men då måste man först identifiera vad problemet är. Och det är alltså där jag befinner mig just nu. Problemidentifieringsfasen. Idag har jag tittat på dokumentärer och förundrats över hur mänskligheten ser på och löser sina problem. En väldigt givande dag faktiskt. Upplysande om inte annat.
Men nej, allting är inte nattsvart. Jag är på ett personligt plan väldigt nöjd och glad just nu.
Hmm, luftballongen ja, den är borta nu. Jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Uppåt fömodar jag, men jag har inga belägg alls för det uttalandet.
I övrigt så vill jag bara ta tillfället i akt och be om ursäkt för alla stavfel som förekommer på min blogg. Jag är lite slarvig av mig ibland. Oftast.. Jämt.
It's on
Det är så kuuul!
Emilia, Marie och Angelina i sina vackra scenkläder.
I helgen ska jag vila upp mina stackars överbelastade hamstrings, och min hals som vägrar sluta göra ont. Sen är det en vecka kvar till Collage, och två till sommarlovet!
Here we go again
Någonting roligt som hände idag var att Leo än en gång förgyllde mitt liv med sitt val av byxor. Denna gång var det ett par tajta, vita jeans. Jag fick lov att ta en bild och snäll som jag är så är det klart att jag lägger upp den här!
Jag måste bara tillägga att det här är kläder vi ska ha i föreställningen, och inte någonting Leo går runt i privat. (hoppas jag i alla fall...!)
Annars har det inte hänt så mycket utöver det vanliga idag. Om man bortser från en liten incident som inträffade när jag var på väg hem. Vid grönsakstorget så upptäcker jag till min förfäran att jag inte har min väska med mig. Panik och tumult utbryter och efter att ha hejdat min första impuls att ringa polisen, säpo, interpool och FBI så tar jag nästa språrvagn tillbaka till skolan. Väl där så hittar jag min stackars övergivna väskan mitt på golvet brevid skohyllan. Där står den så snällt och väntar på mig. Jag tror inte att jag riktigt hämtat mig från smällen i huvudet igår...
vojne vojne... Imorn kommer Annica hit!
fun and games
Så här hysteriskt kul hade vi det på vår skola igår kväll. Vi kom klockan fem, satt så här till klockan sex, reste oss upp och stod och gjorde ingenting i ca en halvtimme, och sen vet jag inget mer för jag fick nog och gick hem. Jag har lite svårt med folk som snor min tid. Vi har inte så ofantligt långa liv och jag kan tänka mig många aktiviteter jag hellre skulle ägna mig åt en söndagskväll. Jag har inget emot att ställa upp men inte när saker är så oorganiserade och dåligt planerade. Det är väldigt mycket sånt på min skola kan jag tycka.
Jag slog i mitt huvud väldigt våldsamt i ett skåp idag, så jag har ont och mår lite illa och tycker inte att livet är någon höjdare just nu. En bula har jag fått också... Attans.
Vissa dagar känner man sig lite... motarbetad. Det är som om man försöker öppna en dörr och det står någon på andra sidan och håller emot och fnissar. eller som om någon har smetat kliser under ens skor så att man liksom inte kommer någonvart. En sån dag har jag idag. Om jag ska skylla på något, som kan vara ganska så skönt att göra, så skyller jag på sömnbrist. Och lite på kapitalismen, djävulens redskap.
Det är dåligt väder i göteborg. Världen är på väg utför. Det svartnar. Snart är det slut...
HAha. Okey, fullt så pessimistisk behöver jag kanske inte vara. Nu ska jag lägga mig och läsa en bok och komma över min dåliga dag!
Kom igen Kenneth!
Angelina tänkte sig något i stil med kinesdvärgar.
Vi var och åt glass, hejade på Kenneth och förfasades lite över hur folk håller på. Även om vi kan inse att vi inte ska säga något med tanke på att vi ägnar större delen av våra vakna timmar åt att stå och vrida ut benen.
Vilken utsikt...
Sen var i på vernissage och drack vin. Man kan hamna på så roliga ställen när man är otroligt kissnödig.
Nej, mitt hår har inte växt sju decimeter på ett dygn, det är en peruk.
På kvällen så var jag på schlager fest hos Natalie och Ann och höll tummarna för Bulgarien och hade väldigt väldigt kul. Jag gick ner en sväng till en kaninfest ett par vånignar under, och vem hittade jag där om inte kaninen Kalle. Jag säger då det. Sen åkte jag hem och sov och drömde konstiga mardrömmar hela natten.
Vojne vojne, nu ska jag göra matlådor till hela veckan!
Materialist javisst!
Ibland så kan det vara lite svårt att få fram vad det är man vill ha sagt. Känslan man vill förmedla kommer så lätt bort på vägen om man använder sig av ord och gester. Därför så har vi uppfunnit ett internationellt språk som alla förstår, det är faktiskt det enda riktigt väl fungerande sättet att visa sin uppskattning på. Presenter. Vad är en kram och ett "tack" mot en söt liten nallebrjön med rosett kring halsen. Helt ärligt, det finns väl få saker som bättre säger "tack för i år" än en flasta sprit och en blomma.
Jag är inte någon antimaterialist. Jag älskar att ge bort saker, och att få också för den delen. Om det är genomtänkt och motiverat.
Vi har redan så mycket krafs, vad mer kan vi behöva?
Någonstans på vägen så har det gått väldigt fel. Vi har glömt bort att kärlek inte kan mätas i pengar och prylar. Att några ord egentligen kan vara så mycket större och viktigare än en fruktkorg.
Allting är bara på ytan, vi samlar på vänner och saker som visar att vi är viktiga och betydelsefulla och älskade. Men vi vet knappt vilka våra vänner är. Och vi är så fast i att få bekräftelse och kärlek från andra att vi glömmer att det absolut viktigaste, det som kommer att göra att längtan efter allt det där ytliga försvinner, är att vi älskar oss själva precis som vi är.
Anledningen till att jag kommit in på det här spåret är att vi ska ge våra lärare presenter. Det blir sån hysteri kring det. "Om hon får så måste han få och alla måste få lika mycket och..." suck. Men så länge det är det enda språk folk talar så antar jag att det är det man får använda sig av. Så vi köper presenter och tillväxten ökar och Fredrik blir lycklig och växthuseffekten kommer de ändå snart sluta skriva om och vad sjutton, det är ju faktiskt så att den som har flest prylar när han dör vinner. Och nej, det hänger visst ihop. Allting hänger ihop.
Soffbord!
Här är en bild på underverket.
Nu ska jag bara sitta här och njuta ett tag...
Sjuk eftermiddag.
Här nedan är en liten bild från tidigare på eftermiddagen när vi var och fikade lite. Det är jag och Li.
Och Mala och Jesper.
Det var rooligt.
Tåghelg
Elva timars tåg på en och samma helg är lite väl magstarkt för mig. Tio timar, fine, men Elva.. Nånstans måste man ändå dra gränsen.
Fast det har ändå varit värt det. Det var en härlig kväll igår. Fast jag är inte säker på om jag inte stjälpte mer än hjälpte med tanke på min usla textinlärningsförmåga den senaste veckan. Jag skyller på sömnbrist. Det var i alla fall underbart att få sjunga lite. det blev covers men det var ganska så skönt. Då visste i alla fall pianisten vad han höll på med. Det räcker med att en person är totalt förviorrad.
Jag borde kanske tillägga att det jag gjorde igår var att jag gjorde ett litet gästspel i Thomas och Isaks föreställning "Den ultimata lösningen på frågan om meningen med livet samt hur du lättast tar bort vinfläcken från det vita sofföverkastet..." på Nisserska i Falun.
Här är några bilder som familjens fotograf tillika min ömma moder har tagit.
Ja... vad ska man säga. det var en helkväll...
Pär fick sitta bland de fina fina granarna. Det syns inte, men en var väldigt röd.
Hur som haver, Thoams och Isak är fantastiskt duktiga och det är alltid en ära att få stå på samma scen som dem.
Okey, jag åt precis lite kycklig och jag är inte säker på att den var riktigt klar. fuck. borde jga ta och på något sätt försöka kanske kräkas upp den? men jag kan inte göra sånt med flit... hmm... attans. nu måste jag lösa det här. jag återkommer. om jag inte dör av salmonella!
VARBERG!
Och vi hade ju öppnat starkt med att dricka kaffe, äta bullar och prata skiljsmässor.
Det var en intressant kväll. Boråsbrudar vet hur man partar. Och lockiga i håret var vi allihopa allihopa jag meed.
Men kvällen fick en lite småtrist slut för min del. Jag fick en öl utspilld över mig. Verkligen Över mig. Då åkte jag hem. Men fram tills dess så var det perfekt och jag kände ändå att jag började bli lite trötter i mina fötter.
Jossan et moi.
På morgonen, eller ja, framåt lunch, så hade några i klassen dragit ihop en sjudundrans chanpagnefrukost. Det var naaajs. Men det absolut bästa var Leos shorts. Tack!
He's bringin sexy back...
Suck, undrans om folk börjar vakna än. jag har varit uppe sen åtta, och känner mig lite ensam... Nej, åtgärdning.
