Materialist javisst!
Ibland så kan det vara lite svårt att få fram vad det är man vill ha sagt. Känslan man vill förmedla kommer så lätt bort på vägen om man använder sig av ord och gester. Därför så har vi uppfunnit ett internationellt språk som alla förstår, det är faktiskt det enda riktigt väl fungerande sättet att visa sin uppskattning på. Presenter. Vad är en kram och ett "tack" mot en söt liten nallebrjön med rosett kring halsen. Helt ärligt, det finns väl få saker som bättre säger "tack för i år" än en flasta sprit och en blomma.
Jag är inte någon antimaterialist. Jag älskar att ge bort saker, och att få också för den delen. Om det är genomtänkt och motiverat.
Vi har redan så mycket krafs, vad mer kan vi behöva?
Någonstans på vägen så har det gått väldigt fel. Vi har glömt bort att kärlek inte kan mätas i pengar och prylar. Att några ord egentligen kan vara så mycket större och viktigare än en fruktkorg.
Allting är bara på ytan, vi samlar på vänner och saker som visar att vi är viktiga och betydelsefulla och älskade. Men vi vet knappt vilka våra vänner är. Och vi är så fast i att få bekräftelse och kärlek från andra att vi glömmer att det absolut viktigaste, det som kommer att göra att längtan efter allt det där ytliga försvinner, är att vi älskar oss själva precis som vi är.
Anledningen till att jag kommit in på det här spåret är att vi ska ge våra lärare presenter. Det blir sån hysteri kring det. "Om hon får så måste han få och alla måste få lika mycket och..." suck. Men så länge det är det enda språk folk talar så antar jag att det är det man får använda sig av. Så vi köper presenter och tillväxten ökar och Fredrik blir lycklig och växthuseffekten kommer de ändå snart sluta skriva om och vad sjutton, det är ju faktiskt så att den som har flest prylar när han dör vinner. Och nej, det hänger visst ihop. Allting hänger ihop.
