elinmillen

 När man är blond, söt och framåt så kan man inte vara sjuk. Det spelar ingen roll att man är slutkörd och trött så man inte vet var man ska ta vägen. Det är inte att vara sjuk. Och är man inte sjuk så ska man jobba. Dessa slutsatser drog den senaste läkaren jag pratade med. Så nu ska jag in på arbetsmarknaden igen. 
 Hon ville att jag skulle jobba hundra procent, men när jag satt och grät en kvart och skakade på huvudet och sa ungefär en miljon gånger att "det går inte jag har försökt, jag vill jobba, men det går inte." så sjukskrev hon mig på halvtid en månad till.
Så på måndag är det arbetsförmedlingen som gäller. Det är så dubbelt. För jag vill verkligen jobba. Jag tycker att det är så sjukt jävla tråkigt att sitta hemma. Men jag förstår bara inte hur det ska gå till när jag inte ens orkar med ett vanligt liv. När jag inte ens orkar ringa mina vänner. När jag inte orkar titta på nyheterna, diskutera, träna eller diska.
Ja, jag vet inte alls någonting.
 Hon trodde verkligen att hon hjälpte mig. Det är lite läskigt. 
 Och jag förstår verkligen hur hon tänkte. Jag tycker inte att det är bra att vara sjukskriven för länge. Men vad är för länge?
Jag orkar inte skriva mer, jag orkar ingenting. Jävla helvetes värld.

 Det är en miljon människor i Göteborg. Det här ska tydligen vara någon form av "julstad" och det beräknas handlas för en miljard kronor. SJUUKT mycket pengar. Jag kommer bidra med några hundra. Har faktiskt köpt några julklappar idag. Har börjat fatta vitsen med att vara ute i tid.

 Om ett par timmar så ska jag gå och fika med Marie och det ska bli så kul. Vi träffas alldeles för sällan. Hon är så härlig. Och framförallt en stor hjälp i skolan förra året när jag var helt nere och ibland bara behövde någon att gråta ut hos. Tack.

 Trots alla satsningar på julen här i Göteborg så kan man ju inte förneka att det är någonting som saknas. Jag talar naturligtvis om snön. Det är snart november men det känns som en regning septemberdag. Nej, stort minus för det. Det spelar ingen roll att man dricker glögg, äter lussebullar och lyssnar på stilla natt. Är det plusgrader och regn ute så är det inte jul! Jag är ledsen men så är det bara. Förhoppningsvis så hinner det ta sig lite den återstående månaden. Men nej, jag tänker inte gå på Jul på Liseberg i regnrusk ett år till. Trots att det var väldigt trevligt förra året. Den varma chokladen var ju en höjdare. Det tyckte nog Helena också som jag var där med...
 
MAAAT.

 Jag har haft en förhållandevis händelserik helg. Kört bil ensam från Härryda till Hisingen och tillbaka, utan att dö. Ätit sushi för första och andra gången i mitt liv och insett att det är mycket godare än jag hade trott. Utöver detta så har det bakats ungefär en miljon pepparkakor. Jag lät kreativiteten flöda och gjorde bland annat en fallen ängel med horn, ett dykande troll och en tjock liten häst.






Sushin var hemmagjord av Mickes syster Lotta som är helt fantastiskt duktig på att laga mat.


 Idag är jag hemma i min lägenhet och tar hand om den lite. Jag tror att den känner sig lite försummad...

Tack för åsikterna om jackan. Har inte bestämt hur jag ska göra än. Ska se om jag hittar en bättre i helgen.

 Jag har klöpt en vinterjacka och kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska behålla den eller inte.



      Cia, du kan klicka på bilderna så blir de stora.


Själva huvudtanken med jackan är att den ska vara varm. Och det är den.
800 hundra kronor kostade den. Nedsatt från 1300.

Ska jag behålla den???
Jag tycker om den, men jag tycker inte att det är det snyggaste jag har sett i hela mitt liv. Men det är lite svårt att hitta en skitsnygg jacka som även är varm.


Ja, då var dagens i-landsproblem avklarat. Skönt.

Jag har precis varit på kvibergs marknad och handlat frukt för typ sjuttio spänn. Det är mycket frukt. Sen gick jag hem till Johan och låg och myste lite med honom och Leo. Eller ja, dom myste och jag låg och andades genom munnen och försökte undvika att känna deras dagen efter-andedräkt. Mmmm. Alla kan vi behöva några bakisbögar ibland. De var så bakis att det nästan var så att jag kände mig bakis när jag gick därifrån... Skumt.

TJohej, idag är det lööördag!

  Det där med att lära sig av sina misstag har jag nog aldrig varit en höjdare på. I alla fall så känns det inte så när jag för jag vet inte vilken gång i ordningen sitter bakom ratten på Mickes bil och önskar av hela mitt hjärta att jag hade tagit spårvagnen istället. Det hjälper inte att jag andas lugnt och tänker positivt, ångesten sitter ändå som en otuggad limpmacka i halsen. Jag är rädd att jag ska dö.
 Men nu sitter jag ju här i min lägenhet så bevisligen gick det bra. Den här gången. Jag ska hämta andan lite innan jag kör tillbaka.

 Ikväll så ska vi bowla. Bowling är en sån där grej som jag innan oftast är helt säker på att jag är riktigt jäkla bra på. Hur svårt kan det vara liksom!? Svårare an jag trodde brukar det visa sig. Men någon måste ju komma sist och jag kan ta på mig det. Jag har inget behov av att hävda mig inom sånna töntsporter i alla fall. Bowling... Töntigt.

Shit jag blir liksom inte piggare. Det är så TRÅÅÅÅKIGT.

 Jag tror att det kommer bli en bra dag idag. Jag sov mina elva timmar inatt utan större missöden. Har ätit frukost och tittat lite slött på tv. Nu ska jag äta en bit paj och sen gå en promenad till Willys och köpa allt man behöver för att göra  världen godaste pizza! Och Micke spelar inte in med bandet på hela veckan så på kvällarna får jag ha honom helt för mig själv. Nästan... Bullen och Tobbe kräver ju iof en del av hans uppmärksamhet. Det är som om vi hade barn... Haha.
Ska se om jag lyckas få med mig Tobbe till Willys. Han kan vara lite svårstartad när han är nyvaken.

Jag har en svag känsla av att det är någonting jag har glömt. Men jag kan inte för mitt liv komma på vad det skulle vara...

Vaaaad gör Angelina..??















Angelina flyger!


Tydligen så är det vad jag missar när jag inte går PAS. Jobbigt...

Nu är det mitt i natten och jag är helt sjukt trött. Och totalt stuffed med feel good. Först såg jag och Micke Hairspray på bio och sen blev det Livet är en schlager hemma hos Li. En helkväll i tyll och rosa.
Imorgon bär det av till Dalarna för min lilla lilla lillebror har blivit arton. När? Hur...?

Godnatt!

 I denna mörka årstid tänder jag ett ljus och drömmer om sol och värme. Funderar på att gå i ide.
Har alltid tyckt om hösten, men inte i år.
Sommaren uteblev ju som vi alla vet och jag är inte riktigt nöjd med det.

Jag träffade en läkare och han var om möjligt ännu sämre än förra läkaren och jag satt där och kunde inte sluta tänka "hur kan en sån människa få bli läkare? vilja bli läkare?". Det känns ju som om beslutet att plugga till läkare borde bottna i någon form av människointresse, vilja att hjälpa. Men det är väl statusen och pengarna som lockar och drar till sig alla dessa inkopetenta idioter.
Alla läkare är inte idioter. Men alldeles för många.

Intervju på intagningen till läkarlinjen? Ja tack.
Sen när betyder 20 poäng från gymnasiet att man är en bra människa? Snälla, har vi inte kommit längre än så här? När ska vi lära oss?

Nu har vi bakat lussebullar! Mummelinums...





Och Micke har dödat sin syster med en pilatesboll...

Det har varit en rätt så najs helg. Vi var på dop i lördags. Jobbarkompisens son Tristan döptes i Kungälv.
Jag har varit trött och läst en bok. Påven Johanna. Det var super. Rekomenderas varmt.

 Nu ska jag träffa en läkare och se vad hon/han har att säga. Intressant.

Ett av mina favoritställen.

Jag är så sjukt trött. Så där trött som man blir efter någonting stort. Som en urvriden disktrasa.

Jag spyr på alla papper. De vill ha papper på ALLT. Fast jag hade faktiskt inte så dålig ordning som jag hade trott...
Ja, några timmar till, sen vet jag hur det blir.
Jag tror ändå att det blir bra vilket som. Man måste ha lite förtröstan och tillit, annars går man under. Får jag inte pengar så var det väl meningen att jag ska gå ingenom lite mer skit innan det vänder. Men det är ändå sånt man blir stark av och det finns väl någon anledning till att det blir som det blir.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, Perception är allt.

Höstpromenad i Kviberg. I solnedgången, klockan fyra på eftermiddagen...







Vad är detta för fågel?

Imorgon så ska jag till socialen och se om jag får några pengar eller om det är dags att flytta ut till den där mysiga, ombonade parkbänken vid centralen. Jag har en liten klump i magen. Nej förresten, en ganska så stor.

 Något av det  mest jobbiga med min uträndhet, eller utmattningsdepression som är den officiella benämningen på mitt tillstånd, är att jag har tappat allt vad social kompetens heter. Inte för att jag någonsin har varit en social succé, men nu är det värre än någonsin. Nu orkar jag inte ens bry mig att folk tror att jag är en bonde från Dalarna som inte vet hur man beter sig i möblerade rum. Sociala regler är bortom vad jag orkar ta in i min trötta, överansträngda hjärna. Jag erbjuder mig inte att hjälpa till när jag är hemma hos folk, jag ställer inte frågor som jag vet att folk förväntar sig att jag ska ställa och jag skrattar inte åt skämt som jag tycker är tråkiga. Och säkert en massa mer saker som jag inte kommer på just nu eftersom min hjärna är som ett skrumpet plommon som någon har tuggat, svalt, smält och skitit ut. Och helt ärligt så tycker jag att det är lite trist. Samtidigt så är det lite dubbelt, för vissa saker som förekommer i sociala sammanhang tycker jag egentligen att man kan skala bort. Så förhoppningsvis så kommer jag att vara balanserad och mer eller mindre perfekt sen när jag mår bra igen. Det gäller att se guldkanterna på skiten.

Men det värsta är ju att jag inte ens orkar vara social med mina vänner. Jag tycker oerhört synd om Johan som har försökt få till ett möte med mig i en vecka och misslyckats fatalt varje gång. Men jag har varit hemma hos honom i sex timmar idag som plåster på såren. 
 
 Fast mest så känner jag ändå att herregud vad skönt det kommer att bli sen när jag mår bra. När jag orkar umgås med människor igen. För nu så lär jag mig att vara i nuet, att uppskatta varje sekund och att vara mig själv. Och det är någonting som jag inte var så bra på förut.
 Att bli utmattningsdeprimerad är nog det bästa som har hänt mig. För mitt liv fram till nu har varit mer eller mindre ett skämt. Jag har alltid varit stressad och på väg bort. Så jag är hundra procent säker på att jag kommer få ett otroligt mycket bättre liv efter den här erfarenheten.
 Det är skittufft och ibland vill jag bara ge upp. Ibland så känner jag mig så motarbetad och nerslagen och kan inte för mitt liv förstå hur jag ska orka att ta mig igenom det här. Det känns som om det öppnas ett svart hål i marken som suger ner mig och tar all min energi och jag önskar nästan att jag kunde försvinna ner i det. Men då ringer jag någon, oftas pappa, mamma eller Micke, och efteråt, även fast de kanske inte förstår att de hjälper mig, så mår jag oftast lite bättre. 
 Det är ju sånt här vi måste gå igenom. Alla har sina kriser. Det enda man kan göra är att hantera dem så bra man kan, lära sig så mycket som möjligt och komma ihåg att det finns någonting positivt i allt som händer.

Oj, nu är jag tom.
Bäst att sova lite.
 

 Det är sånt underbart väder. Jag sket i hyran, försäkrningskassan, socialen och det faktum att jag egentligen skulle ha varit hos Linda i Stockholm och tittat på musikal idag och tog en promenad istället. Och spelade lite Sims 2. Extremt fånigt spel egentligen, men vad sjutton, det är lite kul i alla fall. Särskilt att bygga hus.

 Igår var jag hos min kusin Malin i Kinna och hälsade på henne, Kasper och Kornelia. Och Urban, fast honom träffade jag bara en kvart eller så. Kasper är två och ett halvt och världens goaste unge, och Kornelia är tre veckor. Hon är så liten så liten. Helt overkligt superliten. Jag gick runt och bar på henne i tre timmar. Det är så otroligt facinerande att hon har vuxit inuti Malin. Svårt att begripa, det där med barn. Och svårt att förstå att det ska komma ut en människa ur en. Jag menar, herreguuud. Det är ju näst intill fysiskt omöjligt. Jag känner då att jag behöver ganska så många fler år att vänja mig vid tanken att någonting så stort ska pressas ut ur mig. Men det är häftigt. Att man liksom kan producera en människa. Tänk vad extremt bra kroppar vi har egentligen.

 Jag köpte en body till henne. Ett klädesplagg, inte en kropp. Min familj hade gett mig i uppgift att köpa nåt från oss alla. Det är inte lätt att handla barnkläder. Inte när man vägrar köpa någonting rosa bara för att det är en tjej. Till slut hittade jag i alla fall en röd och vitrandig sak, som var ungeför lika stor som en vante. Och den var till och med ekologisk. Jag känner mig väldigt nöjd med mitt inköp. Relativt könsneutral, och miljövänlig, perfekt. Det som är svårt med att köpa kläder till bebisar är att man måste ju köpa någonting som föräldrarna tycker om, för de klär ju inte på sig själva direkt.

 Nu är det helg. Det är helt ärligt ingen större skillnad för min del. Förutom att Micke är ledig och har tid att träffa mig. Så nu skiter jag i det här och åker dit!