elinmillen

  Det där med att lära sig av sina misstag har jag nog aldrig varit en höjdare på. I alla fall så känns det inte så när jag för jag vet inte vilken gång i ordningen sitter bakom ratten på Mickes bil och önskar av hela mitt hjärta att jag hade tagit spårvagnen istället. Det hjälper inte att jag andas lugnt och tänker positivt, ångesten sitter ändå som en otuggad limpmacka i halsen. Jag är rädd att jag ska dö.
 Men nu sitter jag ju här i min lägenhet så bevisligen gick det bra. Den här gången. Jag ska hämta andan lite innan jag kör tillbaka.

 Ikväll så ska vi bowla. Bowling är en sån där grej som jag innan oftast är helt säker på att jag är riktigt jäkla bra på. Hur svårt kan det vara liksom!? Svårare an jag trodde brukar det visa sig. Men någon måste ju komma sist och jag kan ta på mig det. Jag har inget behov av att hävda mig inom sånna töntsporter i alla fall. Bowling... Töntigt.

Shit jag blir liksom inte piggare. Det är så TRÅÅÅÅKIGT.