elinmillen

Valbooorg!!! Supa supa supa. Not so much... Jag och Micke ska gå på Liseberg nu och åka Balder. Och om jag orkar så kanske jag går på fest ikväll.
Ja. Glad vår då.
Tjing!

 Jag lagar mig en liten paj och hoppas av hela mitt hjärta att den blir god. Tvivel är befogat, jag är inte någon kock. Men jag lyckades riktigt bra med hummus för ett par dagar sen. Klapp klapp på axeln Elin.
 Annars kan jag rapportera att det är sol, varmt och underbart i Götet idag. Det var så varmt att jag var tvungen att avbryta en promenad och ta spårvagnen istället pga en rejäl missbedömning av klädbehovet. Svart huvtröja inte att rekomendera.

 På det stora hela mår jag ganska bra. Är lite bitter över skyhöga matpriser och en inkomst som är skrattretande, men med lite perspektiv så är det inte så farligt det heller. Jag har ju faktiskt råd med mat. Inte med någonting annat, men vad sjutton, jag har hört att man kan leva på kärlek och sådan har vi i överflöd.

 Micke fyller år på lördag och en av se där sakerna jag inte har råd med är en present. Så nu gäller det att låta kreativiteten spira. Vojne vojne, jag är för trött. Men jag kommer nog på nåt. När man bara har råd med en liten sak så måste det vara så sjukt genomtänkt. Jaaa, jag vet att det inte Måste, men jag vill ju...

 Det känns som om jag springer bakom mig själv och försöker komma ikapp. Saker händer och det är först efteråt jag märker det. Funderar på om det är som indianerna säger att man måsta vänta in själen ibland. Min själ är långt bakom just nu. Den är inte borttappad eller ute på villovägar, den har bara inte riktigt hunnit ikapp mig.
 Det gäller inte bara själen förresten. Hela jag är liksom lite utspridd. Försöker samla ihop alla delar men det är svårt för de ramlar så lätt av igen. Är inte alltid det finns någonting att fästa dem i. Men om man bara ger det lite tid så kommer nog allting bli bra.

Min lägenhet kommer uppenbarligen inte att städa sig själv. Jag hade förväntat mig ett mirakel, men nej. Allting måste man tydligen göra själv. Bara att kavla upp ärmarna och sätta igång antar jag. Om man inte skulle ta och äta lite lunch först...

Man kan ju börja undra, för nu kommer det andra inlägget om kläder.

Jag har nämligen införskaffat en par shorts. Multicouleur... Heta, tycker jag. Vad tycker då omvärlden? Det återstår att se. Micke gav mig en skeptisk blick och sa att han älskar mig vad jag än har på mig när jag stolt visade upp min beniga röv iförd detta något skrikiga plagg.




Najs?

Ska ut på stan om någon timme och vi får se om jag kommer levande därifrån. Men vad sjutton, jag bor ju i Göteborg nu, inte Stockholm. Här får man se ut lite mer som man vill.
 Jag tänker till shortsen bära mina heta stövlar. Det här kommer bli en hit.

Jag är en person som är väldigt ointresserad av mode. Inte för att jag sätter på mig vad som helst men jag lägger inte ner någon större möda på kläderna. Detta resulterar i att jag vanligt vis får få eller inga kommentarer om vad jag har på mig. Men nu har jag ett par skor som väcker sådan enorm uppmärksamhet. Var och varannan människa jag träffar på har någonting att säga om dem. De flesta är översvallande positiva och några få tycker att det är det fulaste de har sett. I vilket fall som helst så är det något speciellt med dem. Personligen tycker jag såklart att de är underbara. Snygga och sköna.
Och man kan vika upp dem så att de blir mer som stövlar.




Bäst av allt är att jag hittade dem på Myrorna för 30 kronor... 

Det var nästan så man undrade om sommaren hade kommit i lördags. Jag spenderade halva dagen sittandes i en solstol framför Mickes föräldrars hus i Härryda. Micke bytte däck på bilen och gick omkring i en väldigt söt
sparkdräkt.
Sen åt vi grillad lax och det kan ju vara något av det godaste som finns. Lotta gjorde mummsig potatissallad till också.
Nu ska jag gå och handla mig lite mat som jag kan stoppa i min lilla mage så jag blir stor och stark. Ska göra paprikasoppa kanske.

 Sjukt skön helg. Det är nog allt jag har att säga just nu...

Micke fick den genialiska idén att vi skulle åka till Gunnebo slott och gå runt lite i solen idag. Det var så härligt. En jättefin trädgård och underbart väder. Och så åt vi jättegod lunch. Allt var ekologiskt och sjukt gott. Jag blir helt lycklig av att äta så god mat.






Grodägg! Och jag såg en liten salamander! Men den hann jag inte ta kort på. Kvick rackare...

 Nu har jag suttit och pratat med CSN om alla pengar de vill ha tillbaka som jag tyvärr inte kan ge dem just nu. AAARRGHHH, jag blir helt frustrerad av att alla jag pratar med där säger olika saker. Förhoppningsvis löser det sig. De kan ju inte ärligt tro att jag har råd att ge dem pengar just nu. Då har jag ju inte råd med mat...

Ikväll blir det mys i Slottsskogen! Sommaren är nära!!

 

Förstadiet till min salladsdressing. Det blir som en egen liten värld. Pretty.

Som den svensk jag är kan jag inte låta bli att skriva om vädret. Det har varit sol i Göteborg i typ en vecka. Om inte mer. Jag är chockad och lycklig. Visst, solen pausade en stund idag och det regnade och haglade så att man inte kunde sätta foten utanför dörren men nu skiner den igen.


Jag vet, jag är svag, men jag kunde till slut inte motstå reklamen...



Och den var gooood.

 Idag är en dag när jag är så sjukt trött på att vara fattig. Jag köper saker väldigt sällan. Men igår för att muntra upp mig eftersom det är mycket som är skit just nu, så köpte jag faktiskt en klänning som jag råkade springa på. Den kostade bara 150 kronor och var jättefin. Och jag tog fram kortet och betalade även fast det skar lite i hjärtat. Idag när jag åkte från Micke så hade jag klänningen i en liten påse.
 Och så glömde jag den på bussen.
 Och jag har inte råd att köpa en ny, för då har den helt plötsligt kostat 300 och det har jag verkligen inte råd med. Så jag blev faktiskt lite ledsen.

 Jag såg den där klänningen lite som ett sånt där klistermärke man får hos tandläkaren när man är liten. Och nu är den borta.
 I vanliga fall skulle jag inte bry mig men jag är lite ömtålig i känslorna just nu. Och så känner jag mig ovanligt ensam här i Göteborg. När jag ett otrevligt brev i förrgår och inte ville vara ensam så fanns det ingen jag kunde träffa. Jag vet att det är jättesjälviskt av mig, men jag blir lite ledsen av att mina vänner är så utspridda. Linda i Stockholm och Stina i Linköping och Helena i Australien, familjen i Falun, Mita i Kråkbodarna. 

 Imorn ska jag åka till min kusin i Kinna i alla fall. Och hälsa på henne och hennes underbara barn.

 Fick för mig att jag skulle måla, utan att ha någon egentlig lust. Blev en halvdann bild på Bamse. Får se om jag gör förbättringar någon dag...




Jag har varit rädd för att måla djur så länga jag kan minnas. Helt övertygad om att jag inte kan. Men så värdelös är jag faktiskt inte.





Sen åkte jag och köpte nya blommor till mina tomma krukor som stod i fönstret och ropade till mig. Visst är de underbara? Har ingen aning om vad det är för sort dock.


Micke har redan slutat och är på väg hit. För en timme sen var allting skit, men jag tror att det kanske ljusnar. Och jag vet att jag tar mig igenom vad som helst. Just bring it on.

 Jag kommer ihåg natten då Pernilla blev mördad i Falun. Jag tror att det var falukalaset, eller något liknande och jag hade varit på stan tillsammans med Emma. Vi cyklade hem, skildes vid Södra skolan och sen cyklade jag ensam resten av vägen. På morgonen cirkulerade det helikoptrar på himlen och allting var lite konstigt. Vi visste bara att någon hade blivit mördad och alla var lite rädda att det var någon de kände. I flera månader efteråt kändes det konstigt att gå genom tunneln där det hade hänt.
 Döden kom så nära på ett väldigt otäckt sätt. Ibland kan döden vara befriande och nästan fin. Det var den inte den här gången.
 Jag hoppas verkligen att det visar sig att det är mannen som de nu har tagit som har gjort det. Så att familjen kan sluta undra. Och vi andra också. Jag tänkte på det för bara någon vecka sedan. För första gången på flera år. Usch, det är så overkligt.

 Har precis läst klart Maria Svelands bok Bitterfittan. Den var bra. Den berörde mig. Mest började mina feministiska tankar snurra. Jag är lite bitterfitta ibland. Tycker att det är svårt att inte vara det när man är kvinna. Ibland kan jag känna någon sorts förgörande uppgivenhet som gör att jag bara vill sätta mig ner och gråta. Det känns som om man står och bankar huvudet i väggen. Särskilt när så många man pratar med säger saker i stil med "vaddå, vi är väl jämställda i Sverige". Vi är så äckligt nöjda. Jag kan förstå alla män som är nöjda men alla kvinnor? Det kan nog ha att göra med att det är så jobbigt att inse att man är förtryckt. Det är verkligen skitjobbigt. Men man är inte mindre fötryckt bara för att man förnekar det, och man kan inte göra någonting åt det förrän man erkänner att det är ett problem.

 Jag vill bara få vara den jag är. Och jag vill att alla andra ska få vara som de är. Folk har inte rätt att tycka att det är äckligt ifall jag har hår på benen. Man får ha hår precis var man vill och jag vill ha ett samhälle där man är kvinna bara genom att vara sig själv. Inte genom att man tar bort allt hår förutom det på huvudet och sminkar sig och har på sig kläder som är snygga, inte bekväma. Kvinnor vill också vara chefer, kvinnor tycker också att det är tråkigt att diska, kvinnor pruttar också. Fan.
 Och männen har också mycket att vinna på ett jämställt samhälle. Män kan också gråta, tycka om rosa, vara ömsinta, omhändertagande, tycka om heminredning och tycka att fotboll är jävligt tråkigt.

 Jag tycker inte att alla ska vara likadana, jag tycker att alla ska vara sig själva.


Okey. Nu över till någonting roligare. För mig i alla fall. Jag har fått en ny "samtalskontakt" nu, som det så fint heter. En kvinna som är sjukgymnast och stresskonsult och alldeles underbar. Vi har visserligen bara träffats en gång och i jämförelse med min nuvarande kurator så hade det varit undebart att träffa i princip vem som helst. Men i alla fall.
 Jag har kommit till en väldigt omskakande insikt. Jag vet inte hur man gör när man tar det lugnt. Nej, det spelar ingen roll att jag har varit hemma i sju månader och gjort "ingenting", jag har fortfarande ingen aning om hur man tar det lugnt. Lever i nuet. Förhoppningsvis är detta vad jag kommer att lära mig.
 Det var en väldigt intressant insikt som jag tror förklarar mycket i fråga om utbrända människor och deras långa sjukskrivningar. Om man går in i väggen så gör man det för att man är oerhört bra på att stänga av och köra på tills man stupar. Man är mindre bra på att ta det lugnt och lyssna på sin kropp. Och när det väl har gått så långt så är det just vad man behöver hjälp med. Men jag tror att det är väldigt många, inklusiva jag själv, som inte fått den hjälpen. Alltså sitter man hemma och tittar på Vänner och tror att man kopplar av, medan hjärnan går på högvarv och ingenting är egentligen förändrat utom aktiviteterna.
 Och då tar det vääldigt lång tid att bli bra...

 Nu orkar jag inte skriva mer. Ska ringa min ömma moder lite tror jag.

Jason Mraz. It's the shit. Han är så otroligt bra.

Nu är det musikvideoinspelning. Hela dagen. Jag ska bland annat dansa balett. Får se hur många dansmuskler jag har kvar. Har inte tagit ett danssteg på snart ett år...

 Lyssnar på ett program på P1 om ungas sexvanor och könssjukdomarnas spridning. Det verkar som om problemet är jämställdhet. Helt plötsligt har tjejerna tröttnat på att vara pryda morsor som kiper med benen och tvingar på killarna kondomer.
 En sakkunnig kvinna pratade om att sex har blivit frånkopplat från kärlek. Men har det inte alltid varit så. Särskilt bland män. Men kvinnorna har haft hela sin heder i att vara oskuld och att vänta på den rätta. Nu börjar tjejer få tänka som killar och då uppstår problem.
 Man måste lyfta in genusperspektivet i flera frågor, för det påverkar nästan allt.
 Sen tycker jag inte om synen på ungdomar som förmedlas. Som om de är skyldiga till det samhälle de lever i. Om man inte får lära sig att ta hand om sig själv och sin kropp så är det väl ganska så självklart att man inte gör det. Det är de vuxnas ansvar att klamydia sprids som en löpeld genom landet, inte bara ungdomarnas. Självklart måste de ta ansvar för sina handlingar, men det är faktiskt någon som måste lära dem att ta ansvar också.
 
 Känner att jag är lite för trött i huvudet för att skriva om djupa grejer. Men jag fick ur mig lite i alla fall.
 Nu har jag anmält mig til lite kurser på Göteborgs universitet till hösten. Får se om man får läsa något roligt. Typ genusvetenskap eller praktisk filosofi.

 Om någon undrar så kan jag upplysa om att jag fortfarande är väldigt trött men att jag planerar att gå och lägga mig halv tio ikväll och sova ikapp lite.

 Det är som om någonting händer med min kropp och min hjärna när jag sover för lite. Jag tror att det blir brist på något ämne. För nu har jag inte sovit ordentligt på fyra nätter och jag fungerar inte. Jag är arg och ledsen och har ont i halsen och kommer inte ihåg någonting alls längre. Åkte till ISM och skulle träffa min hälsopedagog och fick reda på att det inte alls var den nionde idag. Konstigt eftersom jag tittade på datumet i min mobil igår och såg att det var åttonde. Efter fem minuters grubbleri kom jag fram till att jag hade tittat på år, inte dag. Typiskt.

 Nu sitter jag hemma hos Micke och han är och spelar in musikvideo och jag känner mig så jävla ensam, och trött på att det inte blir som jag vill. Klockan fyra förväntas även jag ställa mig till kamerans förfogande och helt ärligt så har jag inte lust. Jag vill BARA sova. En hel natt. Från klockan tio på kvällen. Varför ska det vara så förbannat SVÅRT.

 Pratade med Helena idag. Det var härligt. Det enda som räddade den här dagen från att vara en fullkomlig katastrof. Jag vet att klockan bara är ett, men ärligt, jag kommer ju knappast bli piggare senare på dagen.
 Jag vill inte bli uppiggad eller få någon präktig moralkaka. Jag vill sova. Då kommer jag må bra igen. För att klargöra, jag mår egentligen inte dåligt, jag är bara trött. Livet är inte "snälla ge mig de där antidepresiva pillren"-skit utan bara "jag är så trött så att jag inte har någonting som ens liknar tålamod"-skit.
 Jag återkommer när jag är utvilad...

 Imorgon drar inspelningen av Mickes bands musikvideo igång. Det ska bli väldigt kul att se vad som händer. De är i alla fall väldigt duktiga. Jag ska vara med, har inte riktigt klart för mig vad jag ska göra än, men jag ska inte spela in förrän på fredag så jag hinner nog bli uppdaterad.

 Sitter nu och lyssnar på P3 Dokumentär om Geijeraffären, Fälldinaffären och om bordellmamman Doris Hopp. Det är nästan så man förlorar hoppet om männskligheten. Var är moralen?

 Igår var vi alltså och spelade bowling tillsammans med Daniel och Katarina. Två nyfunna vänner från Lottas fester. Efter bowlingen åkte vi och tog en drink, pratade och skakade lite rumpa.



 Micke var lycklig.

 Bra liv idag. Lyssnar på duktiga Susanna på fransk radio. Ska träffa vackra Angelina på stan om en halvtimme. Bowla ikväll. Och livslusten fyller hela min kropp på ett sätt som jag saknat. Kanske är det våren, kanske är det all frukt jag äter, kanske är det stjärnorna, vad spelar det för roll.

MIn pojkvän är så underbar. Måste bara säga det. Han gör så att jag blir varm i hela kroppen.

 Västerländsk läkekonst: inget för mig.
 Jag träffade en läkare idag som var riktigt söt faktiskt. Han tog sig verkligen tid och satt och pratade med mig. Jag tror att jag hade tyckt om honom om det bara inte hade varit för ett litet faktum. Han nämnde antidepressiva piller i varannan mening. När han först tog upp det uttryckte jag ganska så starkt att det var någonting jag absolut inte ville ha och att jag hade läst väldigt mycket om det. Men han gav inte upp den envisa lille farbrorn. Det är nästan så att jag misstänker att han tjänar pengar på att skriva ut det till folk. Enligt honom så är det inte mindre än ett litet mirakelpiller. Det fanns absolut ingenting negativt med det. Framför allt var det inte beroendeframkallande, och, väldigt viktigt för mig personligen kände jag, man kan blanda det med alkohol! Gött. Och tydligen så hjälper det mot i princip alla sjukdomar som involverar hjärnan. Och det vet vi ju, att är man liten ledsen en dag så har man nog en släng av depression och borde ta lite piller.
 Jag är tydligen stressad och har ångest över att jag inte klarar av mig utbildning... Tack för den analysen. Och alltså borde jag ta dessa piller. Zoloft.
 När vi gick vidare i samtalet så bad jag om att få en Stecolid. EN, som jag kunde ta när jag ska ta alla blodprov på ISM eftersom jag har nålfobi. Och då var han inte sen att inflika att ifall jag började med antidepressiva så skulle jag nog bli av med den där fobin.
 Väldigt bra anledning att stoppa i sig piller varje dag, eller hur... Det finns ju INGA andra sätt att bota saker på.

 Och när jag nämnde min tinnitus så fanns det ju självklart ett alldeles utmärkt sätt att bota den på. Gissa själva vilket...


Jag var helt trött i huvudet när jag gick därifrån. Och lite rädd. Hade jag mått lite sämre, haft lite sämre självförtroende eller inte haft någon information så är det väldigt stor risk att jag hade tagit de sablans pillren. Jag tror att det är så extremt många människor som äter det som inte skulle behöva. Självklart finns det också folk som faktiskt blir hjälpta. Men jag tycker att man måste skilja på lite saker. Att må bättre medan man äter dessa piller, tycker jag inte är att bli hjälpt, ifall man dimper rätt ner i en ny depression när man slutar. Då är det bara att skjuta upp problemet. Man måste ta tag i det som är jobbigt och komma förbi det för att må bättre. Och det borde man självklart få proffesionell hjälp med.

 Jag har kollat upp lite på internet sen jag kom hem och hittade bland annat en artikel från 2004 där det stod att WHO hade kollat upp ifall Zoloft som det så fint heter, kan framkalla ett beroende. Detta på grund att ett  stort antal människor som ätit dessa upplevt att de har fått abstinensbesvär efter att ha slutat.

"Enligt chefen för WHO:s biverkningsregister, Ralph Eduards, är det helt klart att ett preparat som Zoloft kan vara beroendeframkallande för vissa människor."

http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=242172

Jag tycker då att det är väldigt skrämmande att min läkare sitter och säger att det "absolut inte är beroendeframkallande". 

 Vi i västvärlden måste börja ta itu med det här stora hälsoproblemet vi har. Jag var på ett föredrag igår där hjärnkirurgen Nisse Simonson pratade om varför vi mår så dåligt när vi har det så bra. Och det är ju verkligen så. Allting pekar uppåt utom vår psykiska hälsa. Det är ett problem som vi måste göra någonting åt, och jag tror inte att Zoloft är den bästa lösningen.

Jag är tom på ord men här kommer lite bilder från min resa. Först var det ju Dalarna och konstrunda. Vi hittade en kraschad påskkärring...








Jag blev så inspirerad att jag gick hem och grävde fram kladdkritorna från mellanstadiet. Väldigt roligt att måla med faktiskt.

En härlig dag på sjön i Vika:


     

Insåg precis att jag inte tog några bilder i Stockholm förutom när jag åkte hem. Den här är tagen från tågfönstret.




Nu är jag hemma och det är tydligen vår. Så nu åker finskorna på!




Lyssnar på "mammas nya kille" på P3. Rekomenderas.

Jag har inte blivit lurad på hela dagen! Kanske för att jag inte har pratat med någon på hela dagen. Eller läst någon tidning... Fast jag kollade youtube's skämt. Det var bra... Hehe.


 Datorer har inte ingått i min lista över "saker jag kommer bra överens med" den senaste tiden. Lyckades förstöra Lindas internet bland annat. Och nu har det inte gått att uppdatera bloggen på jättelänge. Fast det är kanske blogg.se som är skyldiga, jag vet inte. Det har i alla fall inte gått. Försökte senast för några timmar sedan och då försvann hela mitt långa inlägg. Så det här blir nog ganska så kort... 

 Är hemkommen från alla mina äventyr nu i alla fall. Det känns väldigt bra att vara tillbaka. Och det känns väldigt bra att det är vår i luften. 
 
Sitter på röda korset nu så jag återkommer med lite bilder senare. Gött.