elinmillen

 Idag är en dag när jag är så sjukt trött på att vara fattig. Jag köper saker väldigt sällan. Men igår för att muntra upp mig eftersom det är mycket som är skit just nu, så köpte jag faktiskt en klänning som jag råkade springa på. Den kostade bara 150 kronor och var jättefin. Och jag tog fram kortet och betalade även fast det skar lite i hjärtat. Idag när jag åkte från Micke så hade jag klänningen i en liten påse.
 Och så glömde jag den på bussen.
 Och jag har inte råd att köpa en ny, för då har den helt plötsligt kostat 300 och det har jag verkligen inte råd med. Så jag blev faktiskt lite ledsen.

 Jag såg den där klänningen lite som ett sånt där klistermärke man får hos tandläkaren när man är liten. Och nu är den borta.
 I vanliga fall skulle jag inte bry mig men jag är lite ömtålig i känslorna just nu. Och så känner jag mig ovanligt ensam här i Göteborg. När jag ett otrevligt brev i förrgår och inte ville vara ensam så fanns det ingen jag kunde träffa. Jag vet att det är jättesjälviskt av mig, men jag blir lite ledsen av att mina vänner är så utspridda. Linda i Stockholm och Stina i Linköping och Helena i Australien, familjen i Falun, Mita i Kråkbodarna. 

 Imorn ska jag åka till min kusin i Kinna i alla fall. Och hälsa på henne och hennes underbara barn.