Elin kan inte sova
Jag borde egentligen sova nu. Jag borde egentligen ha sovit för ungefär en timme sen. Men icke, istället så sitter jag här framför datorn. Varför? kan man då fråga sig. Jo, jag har druckit kaffe. Så Dumt. Det inträffade för ungefär två timmar sedan, hemma hos min klasskamrat Maya. Jag tycker att man borde använda ordet kamrat oftare... På tal om ord, ett ord som jag tycker är ganska så lustigt är krokodil. Titta, en krokodil! Kro ko dil. Om man stöter på en krokodil så ska man springa i zick zack, de är nämligen inte så bra på att svänga. Men rakt fram kan de pina på riktigt bra. Kan vara väldigt bra att veta. Jag och min kamrat Stina hade en väldigt lång diskussion om detta för ungefär åtta år sedan innan vi skulle gå vilse i skogen. Av någon anledning så hade vi fått för oss att vi kanske skulle stöta på en krokodil i skogarna kring Falun. Det gjorde vi inte. Däremot stötte vi på en groda. Eller ett monster om man ska tro Stina. Detta resulterade i att vi mitt i natten packade ihop tältet och vandrade hemåt igen. Hur det nu kunde vara mindre läskigt att gå hem i skogen mitt i natten än att ligga kvar i tältet är mer än jag kan förstå nu, men vi hade väl våra skäl. Väl hemma i Främby gick vi först hem till mig och tog en ostmacka och sen gick vi till parkeringen utanför Stinas mamma och satte upp tältet där. På morgonen väcktes vi runt klockan sju av ett antal dagisbarn som var på väg till dagiset som låg ungefär tjugo meter från våran tältplats. Hela situationen kändes lätt bisarr och pinsam så tog helt sonika tältet, utan att fälla ihop det, och bar det springade in i Stinas mammas kök. Hon blev väldigt glad när hon gick upp och det stod ett tält uppslaget brevid matbordet. Det var tider det... Vi har haft många härliga äventyr ihop, Stina och jag. That's why she's my best pal!
Imorgon ska vi inte dansa! Det ska bli så otroligt skönt. Det är kul att dansa men det är kul att slippa ibland också. Och så är det skönt att slippa allt runtomkring. Alla klädombyten, att slippa duscha i vår svinkalla skola och torka sig med en blöt handuk. Vi är ungefär sjuttiofem personer som delar på femton krokar att hänga handdukar på. Om man har tur och lyckas få sin handduk överst så är det antaglien inte mer än lite lätt fuktig dagen därpå. Men oftast så har man inte sin överst och då är den precis lika blöt som dagen innan. Den enda skillnaden är en lätt doft av mögel. Och jag vet, man skulle faktiskt kunna ta hem den varje dag och hänga den på tork hemma. Men ORKA. Vi ska ju flytta till nya lokaler om en månad. Hoppas verkligen att de har tänkt på det där med krokar...
Idag hade vi stepp. Jag är inte så bra på att steppa. Det märks oftast inte när vi gör någonting hela klassen tillsammans, men när jag ska göra någonting ensam så hör man att det inte låter så speciellt mycket om mina skor. Allt jag lyckas frambringa är ett lätt hasande ljud. Det är inte riktigt vad man vill uppnå när man steppar. Effekten förtas något när man inte hör någonting. Det är som stumstepp. Kommer nog aldrig att slå igenom tror jag. Så det är bara att jobba vidare. På jazzlektionen gick det bättre. Jag är Väldigt bra på döende svanen. Vi hade en klass från något skånskt gymnasium som var och tittade idag. Från början var de ungefär nio personer i klassrummet och på slutet var det två tappra själar kvar. De hade varit dumma nog att sätta sig längst in vilket gjorde att de inte kunde smyga ut lika obemärkt som de andra. Så där fick de sitta. Jag tror den ena somnade. Hennes ögon var stängda, huvudet hängde mot bröstet och det rann saliv i en liten rännil ner för hakan. Så roligt är det att titta på våra lektioner!
Jag funderar på om jag borde försöka gå och lägga mig igen. Men det går liksom inte att somna när jag har druckit kaffe. Det är som om jag har ett hamsterhjul i huvudet. Jag kanske borde gå och äta någonting istället. Äh... Shit... Tur att vi inte ska dansa imorn som sagt var. För en gångs skull ska vi ha en sån där dag där det inte gör någinting om man inte är på g. Jag tänker uttnyttja den till max. Det Går bara inte att dansa om man är svintrött. Därför kan man Aldrig vara det. Jag ska nog vara uppe Jättelänge idag bara för att vara riktigt trött imorn och sitta och sova på teaterhistorian. Hehe.
Jag känner att jag vill skriva om någonting seriöst också här i min blogg. Så jag tänkte ta upp det här med människor som man inte tycker om. Det är bara bullshit, det är sig själv man inte tycker om. Så, då var det sagt. Jag tror verkligen det. Jag tror egentligen inte att man måste tycka illa om ett visst antal männsikor. Jag kan helt ärligt säga att jag inte tycker illa om någon just nu. Det är väligt skönt faktiskt. Alla männskor har bra och underbara sidor, det gäller bara att hitta dem. Visst, man Behöver inte tycka om alla. Men man mår väldigt mycket bättre själv om man kan fokusera på det som är bra med andra istället för på det som är negativt. Så gör det. Så kommer det här bli en uuuunderbar värld! Med massor av färgglada fjärilar.....!
Nu är det nog sovdags i alla fall. Natti natti.
Imorgon ska vi inte dansa! Det ska bli så otroligt skönt. Det är kul att dansa men det är kul att slippa ibland också. Och så är det skönt att slippa allt runtomkring. Alla klädombyten, att slippa duscha i vår svinkalla skola och torka sig med en blöt handuk. Vi är ungefär sjuttiofem personer som delar på femton krokar att hänga handdukar på. Om man har tur och lyckas få sin handduk överst så är det antaglien inte mer än lite lätt fuktig dagen därpå. Men oftast så har man inte sin överst och då är den precis lika blöt som dagen innan. Den enda skillnaden är en lätt doft av mögel. Och jag vet, man skulle faktiskt kunna ta hem den varje dag och hänga den på tork hemma. Men ORKA. Vi ska ju flytta till nya lokaler om en månad. Hoppas verkligen att de har tänkt på det där med krokar...
Idag hade vi stepp. Jag är inte så bra på att steppa. Det märks oftast inte när vi gör någonting hela klassen tillsammans, men när jag ska göra någonting ensam så hör man att det inte låter så speciellt mycket om mina skor. Allt jag lyckas frambringa är ett lätt hasande ljud. Det är inte riktigt vad man vill uppnå när man steppar. Effekten förtas något när man inte hör någonting. Det är som stumstepp. Kommer nog aldrig att slå igenom tror jag. Så det är bara att jobba vidare. På jazzlektionen gick det bättre. Jag är Väldigt bra på döende svanen. Vi hade en klass från något skånskt gymnasium som var och tittade idag. Från början var de ungefär nio personer i klassrummet och på slutet var det två tappra själar kvar. De hade varit dumma nog att sätta sig längst in vilket gjorde att de inte kunde smyga ut lika obemärkt som de andra. Så där fick de sitta. Jag tror den ena somnade. Hennes ögon var stängda, huvudet hängde mot bröstet och det rann saliv i en liten rännil ner för hakan. Så roligt är det att titta på våra lektioner!
Jag funderar på om jag borde försöka gå och lägga mig igen. Men det går liksom inte att somna när jag har druckit kaffe. Det är som om jag har ett hamsterhjul i huvudet. Jag kanske borde gå och äta någonting istället. Äh... Shit... Tur att vi inte ska dansa imorn som sagt var. För en gångs skull ska vi ha en sån där dag där det inte gör någinting om man inte är på g. Jag tänker uttnyttja den till max. Det Går bara inte att dansa om man är svintrött. Därför kan man Aldrig vara det. Jag ska nog vara uppe Jättelänge idag bara för att vara riktigt trött imorn och sitta och sova på teaterhistorian. Hehe.
Jag känner att jag vill skriva om någonting seriöst också här i min blogg. Så jag tänkte ta upp det här med människor som man inte tycker om. Det är bara bullshit, det är sig själv man inte tycker om. Så, då var det sagt. Jag tror verkligen det. Jag tror egentligen inte att man måste tycka illa om ett visst antal männsikor. Jag kan helt ärligt säga att jag inte tycker illa om någon just nu. Det är väligt skönt faktiskt. Alla männskor har bra och underbara sidor, det gäller bara att hitta dem. Visst, man Behöver inte tycka om alla. Men man mår väldigt mycket bättre själv om man kan fokusera på det som är bra med andra istället för på det som är negativt. Så gör det. Så kommer det här bli en uuuunderbar värld! Med massor av färgglada fjärilar.....!
Nu är det nog sovdags i alla fall. Natti natti.
Funderingar
En av mina inspirationskällor i livet, den sköna Helena från Mockfjärd, har skaffat sig en blogg. Och eftersom jag ständigt gör allt för att efterlikna henne har även jag gjort det. Så här är den nu, Elins blogg.
Jag har haft en ganska så intressant helg tillsammans med en ganska så intressant människa vid namn Erik. Bland annat så var vi på Världskulturmuseet och såg deras utställning om trafficing. Jag blev väldigt berörd. Jag har en tendens att bli det av det mesta jag stöter på. Det jag tycker är vidrigast är människors likgiltighet och ointresse för att hjälpa andra. Jag hatar argumentet "jag är för liten för att göra någonting". Alla människor är precis lika stora och har precis lika mycket ansvar och kan påverka lika mycket. Jag menar inte att en städerska kan påverka lika mycket som en stadsminister, jag är inte dum i huvudet, men vad jag tror att folk glömmer är att den där stadsministern också bara är en liten vanlig människa. Ingen föds till någonting mer än någon annan. Alla har möjligheten att uträtta någonting stort, alla kan hjälpa någon. Alla kan göra den här planeten till en lite trevligare plats att leva på. Men de flesta väljer att inte göra det. Det är mycket lättare att blunda, och det är mycket lättare att intala sig själv att det ändå inte finns någonting man kan göra. Jag blir så arg. Men jag tror inte på att ge upp. Jag tror inte på att människor är egoistiska och hemska varelser som det inte finns något hopp för. Jag tror inte på någon utopi men jag tror på mycket mer än det här.
Detta hopp om männskligheten, och min djupa avsky för männskligt lidande är någonting som får mig att fundera på om jag verkligen har valt rätt utbildning. Jag går nu en tre-årig artistutbildning i Göteborg. Det känns bra, men jag vet inte om det känns Rätt. Jag har alltid velat så mycket, jag har alltid kännt att jag vill göra någonting som känns betydelsefullt. Och helt ärligt så är jag inte säker på att det här klänns så särskilt betydelsefullt. Jag kommer att bli en showartist som på sin höjd får nån ensembleroll i någon musikal. Det var inte det jag drömde om när jag var liten. Samtidigt så kan jag ju vidareutbilda mig och bli någonting annat sen. Jag älskar ju faktiskt det jag håller på med just nu. Men ja, jag vet faktiskt inte. Jag ska låna lite böcker, läsa, tänka, prata med kloka människor omkring mig, känna efter litegrann.
Ja, artistutbildning var det alltså. Mest dans. Jag mår bra av att dansa, det är skönt för själen. Mindre skönt för kroppen ibland, ryggen just nu. Fast det är skönt för min kropp att äntligen få bli lite vältränad.
Ett för mig just nu ganska så överhängande problem är Göteborgs bostadsbrist. Den brabbar mig väldigt hårt. Jag är för närvarande inneboende, någonting som jag inte rekomenderar. Kvinnan jag bor hos är hemskt gullig (är hon verkligen HEMSKT gullig, är inte det liiite motsägelsefullt?? shut up det är min blogg och jag skriver vad jag vill!) och jag trivs bra hos henne men jag vill bo själv. Jag har aldrig bott ensam. Jag har bott hos mina föräldrar, jag har bott hos mina släktingar i Täby, jag har bott med Sandra på Kungsholmen, jag har bott med min dåvarande pojkvän Mikael på Kungsholmen, jag har bott hos min kusin Malin i Kinna och nu bor jag hos Lena i Sävedalen. Jag vill bo ENSAM! Alternativt med en väldigt nära vän. Men varken Helena, Linda eller Stina verkar vidare pigga på att flytta hit, och då vill jag inte bo med någon. Jag vill kunna ta hem kompisar. Jag vill inreda. Jag vill känna att jag kommer Hem efter skolan. Inte att jag kommer till någon korttidsförvaring. Så är det verkligen nu. Jag har inte mina egna möbler, och nästan inga saker. Bara sådant som jag har kunnat frakta ner på tåget i två omgångar. Mest kläder alltså. Så det känns inte ens värt att städa här för det blir ändå inte fint. Det är opersoligt. Och jag är inte någon opersonlig människa utan en väldigt personlig människa och en sådan borde ha ett persoligt hem. Tyvärr så är det alltså inte vidare lätt att ordna. Jag står i kö på SGS, men de har väääldigt långa kötider på sina lägenheter. Jag hade tänkt att flytta härifrån i januari, men vart, det är frågan. Någon som känner att de har ett bra svar?
Imorgon är det skola igen. Vi ska ha med "någonting att mumsa på" till teatern. Kommer Elin komma ihåg det? Inte särskilt troligt. Minnet är bra men kort. Nej, det är inte bra alls faktiskt. Tyvärr. Det får inte plats så mycket mer i min hjärna. Den är full, mest av onödigt skit. Många överanalyser trängs där inne, det är ju någonting jag är väldigt bra på. Men någon måste ju vara det också. Fast jag börjar bli bättre på att inte överanalysera. Det är skönt både för mig och för min stackars analyserade omgivning.
Jag skulle kunna fortsätta skriva väldigt väldigt länge, men jag väljer att inte göra det idag. Dels för att jag måste gå och fixa med tvätten. Men förhoppningsvis kommer jag att återvända med fler intressanta tankar en annan dag. Jag är ju trots allt en tänkade människa. Ja ja, den som lever får se.
Jag har haft en ganska så intressant helg tillsammans med en ganska så intressant människa vid namn Erik. Bland annat så var vi på Världskulturmuseet och såg deras utställning om trafficing. Jag blev väldigt berörd. Jag har en tendens att bli det av det mesta jag stöter på. Det jag tycker är vidrigast är människors likgiltighet och ointresse för att hjälpa andra. Jag hatar argumentet "jag är för liten för att göra någonting". Alla människor är precis lika stora och har precis lika mycket ansvar och kan påverka lika mycket. Jag menar inte att en städerska kan påverka lika mycket som en stadsminister, jag är inte dum i huvudet, men vad jag tror att folk glömmer är att den där stadsministern också bara är en liten vanlig människa. Ingen föds till någonting mer än någon annan. Alla har möjligheten att uträtta någonting stort, alla kan hjälpa någon. Alla kan göra den här planeten till en lite trevligare plats att leva på. Men de flesta väljer att inte göra det. Det är mycket lättare att blunda, och det är mycket lättare att intala sig själv att det ändå inte finns någonting man kan göra. Jag blir så arg. Men jag tror inte på att ge upp. Jag tror inte på att människor är egoistiska och hemska varelser som det inte finns något hopp för. Jag tror inte på någon utopi men jag tror på mycket mer än det här.
Detta hopp om männskligheten, och min djupa avsky för männskligt lidande är någonting som får mig att fundera på om jag verkligen har valt rätt utbildning. Jag går nu en tre-årig artistutbildning i Göteborg. Det känns bra, men jag vet inte om det känns Rätt. Jag har alltid velat så mycket, jag har alltid kännt att jag vill göra någonting som känns betydelsefullt. Och helt ärligt så är jag inte säker på att det här klänns så särskilt betydelsefullt. Jag kommer att bli en showartist som på sin höjd får nån ensembleroll i någon musikal. Det var inte det jag drömde om när jag var liten. Samtidigt så kan jag ju vidareutbilda mig och bli någonting annat sen. Jag älskar ju faktiskt det jag håller på med just nu. Men ja, jag vet faktiskt inte. Jag ska låna lite böcker, läsa, tänka, prata med kloka människor omkring mig, känna efter litegrann.
Ja, artistutbildning var det alltså. Mest dans. Jag mår bra av att dansa, det är skönt för själen. Mindre skönt för kroppen ibland, ryggen just nu. Fast det är skönt för min kropp att äntligen få bli lite vältränad.
Ett för mig just nu ganska så överhängande problem är Göteborgs bostadsbrist. Den brabbar mig väldigt hårt. Jag är för närvarande inneboende, någonting som jag inte rekomenderar. Kvinnan jag bor hos är hemskt gullig (är hon verkligen HEMSKT gullig, är inte det liiite motsägelsefullt?? shut up det är min blogg och jag skriver vad jag vill!) och jag trivs bra hos henne men jag vill bo själv. Jag har aldrig bott ensam. Jag har bott hos mina föräldrar, jag har bott hos mina släktingar i Täby, jag har bott med Sandra på Kungsholmen, jag har bott med min dåvarande pojkvän Mikael på Kungsholmen, jag har bott hos min kusin Malin i Kinna och nu bor jag hos Lena i Sävedalen. Jag vill bo ENSAM! Alternativt med en väldigt nära vän. Men varken Helena, Linda eller Stina verkar vidare pigga på att flytta hit, och då vill jag inte bo med någon. Jag vill kunna ta hem kompisar. Jag vill inreda. Jag vill känna att jag kommer Hem efter skolan. Inte att jag kommer till någon korttidsförvaring. Så är det verkligen nu. Jag har inte mina egna möbler, och nästan inga saker. Bara sådant som jag har kunnat frakta ner på tåget i två omgångar. Mest kläder alltså. Så det känns inte ens värt att städa här för det blir ändå inte fint. Det är opersoligt. Och jag är inte någon opersonlig människa utan en väldigt personlig människa och en sådan borde ha ett persoligt hem. Tyvärr så är det alltså inte vidare lätt att ordna. Jag står i kö på SGS, men de har väääldigt långa kötider på sina lägenheter. Jag hade tänkt att flytta härifrån i januari, men vart, det är frågan. Någon som känner att de har ett bra svar?
Imorgon är det skola igen. Vi ska ha med "någonting att mumsa på" till teatern. Kommer Elin komma ihåg det? Inte särskilt troligt. Minnet är bra men kort. Nej, det är inte bra alls faktiskt. Tyvärr. Det får inte plats så mycket mer i min hjärna. Den är full, mest av onödigt skit. Många överanalyser trängs där inne, det är ju någonting jag är väldigt bra på. Men någon måste ju vara det också. Fast jag börjar bli bättre på att inte överanalysera. Det är skönt både för mig och för min stackars analyserade omgivning.
Jag skulle kunna fortsätta skriva väldigt väldigt länge, men jag väljer att inte göra det idag. Dels för att jag måste gå och fixa med tvätten. Men förhoppningsvis kommer jag att återvända med fler intressanta tankar en annan dag. Jag är ju trots allt en tänkade människa. Ja ja, den som lever får se.
