elinmillen

 
 Två dagar till julafton.
Jag har alltid haft svårt för tillfällen då man ska vara glad och ha roligt. Jul, nyår, sista april, midsommar, typiska tillfällen då jag drappas av rolighetsångest och mest bara vill försvinna.
 Men jag hade tänkt att släppa ångesten i år och bara njuta. Det går sådär...




Pepparkaksbakning är kul.

Shit vad jag låter pessimistisk. Det är jag inte, jag ska bara få mens snart. Haha. Igår åt jag och Micke köpemat och sen åkte vi till hans föräldrar och tittade på snyftfilm och sov i deras soffa och imorse löste vi melodikrysset och åt julgröt och det var mysigt.

 Efter sex månaders sjukskrivning så ska man tvingas söka andra jobb, annars förlorar man sin ersättning. Detta förväntas gälla från och med juli nästa år.
 Bra tänkt där moderaterna!
 Jag tycker att de står för en så vidrig människosyn. Och i enlighet med min syn på hur människor fungerar så kan jag inte annat än tro att det har att göra med att de själva känner att de skulle vara benägna att fuska för att få pengar. Vilket man väl på ett sätt kan säga att de gör. Jag tycker inte illa om moderater som människor men jag tycker att hela det kapitalistiska sätter att  se på världen känns så oerhört kallt och omännskligt, samtidigt som det känns väldigt naivt.
 Vi skapar ett samhälle som inte är till för de individer som lever i det. "Det går bra för Sverige" när vårdcentraler bemannas av pengagiriga stafettläkare som inte ser sina patienter och alla som går på någon form av bidrag ska sugas ut för sluta vara så förbannat lata.
 Jag tycker att det är lite äckligt. Lite cyniskt.
 
Varför finns det inte plats för de gamla, svaga och sjuka?

Man kan inte lagstifta bort sjukdomar. Man kan inte göra som när man var liten, blunda och så försvinner problemet. När högern öppnar sina ögon så kommer de sjuka vara kvar. De kommer att vara fler och kosta mer pengar. Och det männskliga lidandet kommer öka.
 

 Det är mindre än en vecka kvar till jul och jag kan inte KAN INTE fatta det. Jag har inga julkänslor någonstans. Känner mest en lätt avsmak inför julklappshysterin.
 Anledningen till att jag inte bloggat alls på sista tiden är att jag har befunnit mig hos bästa vännen Stina i Linköping. Där har vi sjungit julsånger, bytt lysrör på sjukhuset (där Stina jobbar som elektriker bör tilläggas), druckit litervis med smothie och skrivit en låt som aldrig någonsin borde spelas upp för människor som inte är dövstumma.
 Men nu är jag tillbaka i Göteborg och det är både tråkigt och skönt på samma gång.
 Det var underbart att träffa Micke igen men glädjen förbyttes ganska snart i förtvivlan då han berättade att han har munsår vilket innebär att vi inte kan ha någon läppkontakt alls på flera dagar. Jag kommer seriöst att gå åt. Killen är ju så sjukt bra på att kyssas...!

Alla julklappar är klara utom Mickes. Det är svårt... Jag har så stora visioner, men inte tillräckligt med tid.

På torsdag ska jag träffa femte läkaren den sen i augusti. Är hon inte bra så spränger jag stället. Eller nåt. Hon måste vara bra. Jag orkar inte mer. Jag vet inte ens hur jag ska orka den här dagen.
Jag läser böcker om utbrändhet och känner igen mig i varje ord. Och det finns hjälp, forskning, metoder för att bli bra. Det finns ju folk som vet något, så varför kan jag inte få träffa en sån?

Nu ska jag bara ta mig igenom den här dagen. Den här veckan. Så tar vi resten sen.

 ...kaka på kaka... grädde på moset.... ägg på ägg...



Gött som... ja. Ni vet.

Jag är trött på alla myndigheter och människor. Läkare, socialarbetare, arbetsförmedlare, kuratorer, sjukgymnaster och alla andra. Alla vill veta hur jag har det och alla har helt olika syn på vad problemet är och hur det bör åtgärdas. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat min situation den här hösten. Men jag börjar i alla fall tröttna. Var till arbetsförmedlingen idag för tredje gången på ett par veckor.
 Höll på att slänga något hårt i huvudet på arbetsförmedlaren när denna skulle försöka diagnistisera mig. Men mötet slutade bra och jag är nu arbetssökande med förhinder och förväntas inte göra någonting alls på någon månad till i alla fall.

 Det här är en så konstig situation. Just att det är ett så diffust och individuellt sjukdomstillstånd gör allting så hemskt svårt. Och mitt i alltihopa så mår jag på någotvis för bra. Man ska tydligen vända på dygnet, vara självmordsbenägen och socialt inkompitent för att folk ska fatta. Och jag bryr mig inte att "vanliga människor" inte fattar. Men hallå, läkare!
 Skönt i alla fall med en bra tjej på socialen. Hon verkar fatta och ta mig på allvar och det är så extremt viktigt.
Ååå. Sverige måste sluta lägga krokben för sig själv och börja hjälpa dem som mår dåligt. Visst att det är individens ansvar, men det är individerna som är samhället och vi kan inte ha ett bra fungerande samhälle om vi inte tar hand om alla som är del av det. Vi måste hjälpa varandra!

Det blev en bra helg. Så nu är jag DÖD.






Tänkte visa Mickes pepparkakshus som han bakade förut. Så fiint.




Glöggfesten var en hit. Här ser vi Stina, och Lotta i bakgrunden.

Jag är lite arg på den här sidan för när jag ska lägga upp mer än en bild så hänger sig skiten... Teknikens under.

Florence Valentin-låten som stämde väldigt bra in på mitt liv idag. För det var precis vad som hände. Jag gick in på socialen och fyllde i diverse papper för att få pengar före jul, och sen gick jag direkt till systemet och köpte mig en flaska sprit. Som jag senare intog på en barkbänk i några glada, urinluktande vänners sällskap.
Eller inte...
Den lilla martiniflaskan står i säkert förvar i min kyl och väntar på att helgens festligheter ska börja. Imorgon är det födelsedagskalas hos Angelina och på lördag har Mickes syster Lotta glöggparty. Som grädde på moset så kommer dessa tillställningar få sig ett ordentligt uppsving i och med min underbara Stinas medverkan. Hon förväntas ankomma till "the city of no snow" imorgonkväll. Naaaajs.

Har jag berättat att jag visst fick pengar från försäkringskassan? För mina första trettiosju sjukdagar så fick jag allt som allt, håll i er nu, 6100 kronor. Det kan man ju leva på. Om man inte har någon hyra. Alternativt inte äter mat. Men eftersom jag både bor och äter så får jag fortsatt stöd från socialen. Tack!

 

Det var så läääängesen. Grease. Jag satt och tittade på lite bilder och blev väldigt nostalgisk.
Det var så skönt när man gjorde det bara för att man älskade det så mycket. Blir det någonsin så igen eller har man passerat någon sorts gräns? Det får framtiden utvisa.

 Annars så håller jag på med diverse julklappspysslande. Och så försöker jag läsa en bok om effekterna av långvarig stress. Det såg sådär bra och det är så ironiskt att det är effekterna av min stress som gör att jag inte kan förstå effekterna av stress. Om ni förstår vad jag menar... Haha. Det är lite roligt om man tänker på det. Och lite tragiskt, fast det gör det nästan ännu roligare.
 Om ett par timmar ska jag gå på ett friskis och svettispass tänkte jag. Sist höll jag på att svimma, hoppas det går bättre den här gången. Men det gör det nog!

 I söndags var det adventsfika hos Svegelius(mickes familj med andra ord).  Det var helt sjukt. Heeelt sjukt. Jag hade inge batteri i kameran. Väldigt dumt av mig. Pepparkaksbröd med mögelost var nog det godaste jag ätit i hela mitt liv.

Och hit och dit.
Ja, idag har det modellats igen. Alltid kul att bli lite stylad. Hade varit roligare om man hade varit med i hjärnan också. Men man kan väl inte få allt.
 Vi var i Gällstad och visade kläder från lite olika affärer. Två visningar.




Så här het var jag.

Det är när jag gör sånt här som jag fattar att jag inte funkar som man ska. Men jag vet inte. Jag är kanske frisk, vad vet jag. Det tråkiga är ju att normen i samhället är att man ska må dåligt. Så i jämförelse med de flesta jag känner så är jag inte så illa däran. Men det är ju sjukt att det ska vara så. Sverige är ett sjukt land.

 Snart kommer min Micke och ger mig en stor puss och det har jag längtat efter hela dagen!