elinmillen

 ...kaka på kaka... grädde på moset.... ägg på ägg...



Gött som... ja. Ni vet.

Jag är trött på alla myndigheter och människor. Läkare, socialarbetare, arbetsförmedlare, kuratorer, sjukgymnaster och alla andra. Alla vill veta hur jag har det och alla har helt olika syn på vad problemet är och hur det bör åtgärdas. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat min situation den här hösten. Men jag börjar i alla fall tröttna. Var till arbetsförmedlingen idag för tredje gången på ett par veckor.
 Höll på att slänga något hårt i huvudet på arbetsförmedlaren när denna skulle försöka diagnistisera mig. Men mötet slutade bra och jag är nu arbetssökande med förhinder och förväntas inte göra någonting alls på någon månad till i alla fall.

 Det här är en så konstig situation. Just att det är ett så diffust och individuellt sjukdomstillstånd gör allting så hemskt svårt. Och mitt i alltihopa så mår jag på någotvis för bra. Man ska tydligen vända på dygnet, vara självmordsbenägen och socialt inkompitent för att folk ska fatta. Och jag bryr mig inte att "vanliga människor" inte fattar. Men hallå, läkare!
 Skönt i alla fall med en bra tjej på socialen. Hon verkar fatta och ta mig på allvar och det är så extremt viktigt.
Ååå. Sverige måste sluta lägga krokben för sig själv och börja hjälpa dem som mår dåligt. Visst att det är individens ansvar, men det är individerna som är samhället och vi kan inte ha ett bra fungerande samhälle om vi inte tar hand om alla som är del av det. Vi måste hjälpa varandra!