elinmillen

 Har precis läst klart Maria Svelands bok Bitterfittan. Den var bra. Den berörde mig. Mest började mina feministiska tankar snurra. Jag är lite bitterfitta ibland. Tycker att det är svårt att inte vara det när man är kvinna. Ibland kan jag känna någon sorts förgörande uppgivenhet som gör att jag bara vill sätta mig ner och gråta. Det känns som om man står och bankar huvudet i väggen. Särskilt när så många man pratar med säger saker i stil med "vaddå, vi är väl jämställda i Sverige". Vi är så äckligt nöjda. Jag kan förstå alla män som är nöjda men alla kvinnor? Det kan nog ha att göra med att det är så jobbigt att inse att man är förtryckt. Det är verkligen skitjobbigt. Men man är inte mindre fötryckt bara för att man förnekar det, och man kan inte göra någonting åt det förrän man erkänner att det är ett problem.

 Jag vill bara få vara den jag är. Och jag vill att alla andra ska få vara som de är. Folk har inte rätt att tycka att det är äckligt ifall jag har hår på benen. Man får ha hår precis var man vill och jag vill ha ett samhälle där man är kvinna bara genom att vara sig själv. Inte genom att man tar bort allt hår förutom det på huvudet och sminkar sig och har på sig kläder som är snygga, inte bekväma. Kvinnor vill också vara chefer, kvinnor tycker också att det är tråkigt att diska, kvinnor pruttar också. Fan.
 Och männen har också mycket att vinna på ett jämställt samhälle. Män kan också gråta, tycka om rosa, vara ömsinta, omhändertagande, tycka om heminredning och tycka att fotboll är jävligt tråkigt.

 Jag tycker inte att alla ska vara likadana, jag tycker att alla ska vara sig själva.


Okey. Nu över till någonting roligare. För mig i alla fall. Jag har fått en ny "samtalskontakt" nu, som det så fint heter. En kvinna som är sjukgymnast och stresskonsult och alldeles underbar. Vi har visserligen bara träffats en gång och i jämförelse med min nuvarande kurator så hade det varit undebart att träffa i princip vem som helst. Men i alla fall.
 Jag har kommit till en väldigt omskakande insikt. Jag vet inte hur man gör när man tar det lugnt. Nej, det spelar ingen roll att jag har varit hemma i sju månader och gjort "ingenting", jag har fortfarande ingen aning om hur man tar det lugnt. Lever i nuet. Förhoppningsvis är detta vad jag kommer att lära mig.
 Det var en väldigt intressant insikt som jag tror förklarar mycket i fråga om utbrända människor och deras långa sjukskrivningar. Om man går in i väggen så gör man det för att man är oerhört bra på att stänga av och köra på tills man stupar. Man är mindre bra på att ta det lugnt och lyssna på sin kropp. Och när det väl har gått så långt så är det just vad man behöver hjälp med. Men jag tror att det är väldigt många, inklusiva jag själv, som inte fått den hjälpen. Alltså sitter man hemma och tittar på Vänner och tror att man kopplar av, medan hjärnan går på högvarv och ingenting är egentligen förändrat utom aktiviteterna.
 Och då tar det vääldigt lång tid att bli bra...

 Nu orkar jag inte skriva mer. Ska ringa min ömma moder lite tror jag.