elinmillen

 Något av det  mest jobbiga med min uträndhet, eller utmattningsdepression som är den officiella benämningen på mitt tillstånd, är att jag har tappat allt vad social kompetens heter. Inte för att jag någonsin har varit en social succé, men nu är det värre än någonsin. Nu orkar jag inte ens bry mig att folk tror att jag är en bonde från Dalarna som inte vet hur man beter sig i möblerade rum. Sociala regler är bortom vad jag orkar ta in i min trötta, överansträngda hjärna. Jag erbjuder mig inte att hjälpa till när jag är hemma hos folk, jag ställer inte frågor som jag vet att folk förväntar sig att jag ska ställa och jag skrattar inte åt skämt som jag tycker är tråkiga. Och säkert en massa mer saker som jag inte kommer på just nu eftersom min hjärna är som ett skrumpet plommon som någon har tuggat, svalt, smält och skitit ut. Och helt ärligt så tycker jag att det är lite trist. Samtidigt så är det lite dubbelt, för vissa saker som förekommer i sociala sammanhang tycker jag egentligen att man kan skala bort. Så förhoppningsvis så kommer jag att vara balanserad och mer eller mindre perfekt sen när jag mår bra igen. Det gäller att se guldkanterna på skiten.

Men det värsta är ju att jag inte ens orkar vara social med mina vänner. Jag tycker oerhört synd om Johan som har försökt få till ett möte med mig i en vecka och misslyckats fatalt varje gång. Men jag har varit hemma hos honom i sex timmar idag som plåster på såren. 
 
 Fast mest så känner jag ändå att herregud vad skönt det kommer att bli sen när jag mår bra. När jag orkar umgås med människor igen. För nu så lär jag mig att vara i nuet, att uppskatta varje sekund och att vara mig själv. Och det är någonting som jag inte var så bra på förut.
 Att bli utmattningsdeprimerad är nog det bästa som har hänt mig. För mitt liv fram till nu har varit mer eller mindre ett skämt. Jag har alltid varit stressad och på väg bort. Så jag är hundra procent säker på att jag kommer få ett otroligt mycket bättre liv efter den här erfarenheten.
 Det är skittufft och ibland vill jag bara ge upp. Ibland så känner jag mig så motarbetad och nerslagen och kan inte för mitt liv förstå hur jag ska orka att ta mig igenom det här. Det känns som om det öppnas ett svart hål i marken som suger ner mig och tar all min energi och jag önskar nästan att jag kunde försvinna ner i det. Men då ringer jag någon, oftas pappa, mamma eller Micke, och efteråt, även fast de kanske inte förstår att de hjälper mig, så mår jag oftast lite bättre. 
 Det är ju sånt här vi måste gå igenom. Alla har sina kriser. Det enda man kan göra är att hantera dem så bra man kan, lära sig så mycket som möjligt och komma ihåg att det finns någonting positivt i allt som händer.

Oj, nu är jag tom.
Bäst att sova lite.