Jag stannar här...
Jag vill inte åka tillbaka.
Imorse vaknade jag upp i ett varmt litet rum hos familjen Näs i Kråkbodarna. Från fönstret hade jag ursikt över ängar, en sjö där isen just gått upp, och skogen därbakom. Det vilade en stillhet över alltihop. Det är vid sådana tillfällen jag överväger att bli religiös. När allt bara är så där vackert så att man nästan börjar gråta.
Men gråta gjorde jag igår så att det räcker och blir över. Vi tittade på film och jag och Hasse bölade ikapp när de fick varandra på slutet. Mita var känslokall som vanligt och fällde inte en endaste liten tår.
Jag tycker att det är så härligt att vara här uppe. Jag är nog en riktig dalkulla i alla fall. Och just nu så känner jag absolut mest för att skaffa mig en liten stuga vid siljan och måla och filosofera hela dagarna. Men var sak har ju sin tid, och en stuga blir det om några år.
Men jag har ingen som helst lust att åka tillbaka till Göteborg på måndag. Men jag vet att jag kommer må bra när jag väl kommer dit. Så här är det av någon anledning alltid efter jag har haft lov. Konstigt.
Mamma och jag var på konstutställning igår och blev oerhört inspirarande. Idag har vi målat akvarell. Mamma målade bajsnödiga får och munnor med ärt-tänder i. Fast hon är duktig, på riktigt. Vi ska på konstutställning imorgon också. Vi är oerhört kulturella min mamma och jag.
Jag har ett litet moln på min annars klarblåa himmel och det är det faktum att jag har blivit sjuk, igen. Tre gånger på tre månader nu. Det är ett skämt.
Så här roligt hade jag det för två år sedan. Jag har alltid varit en spexig tjej med många bollar i luften och fem fingrar på pianot.
