elinmillen

Home sweet home...
 Jag är hemma över påsklovet och jag gör absolut ingenting. Jag har inte gjort någonting alls på två dagar nu. Förutom stickat en halsduk. Men det räknas också till ingenting. Jag vilar upp mig till slutet av lovet när jag ska umgås och vara social och annat trams. Då behövs energi i massor.



Ooo, jag hittade precis alla mina gamla bilder som jag har på datorn! iiii. hehe. det här är för två år sedan när hela gänget (minus Thomas, som inte alls var bortglömd utan som gjorde lumpen) drog till London och hälsade på ööhh... Jag vill säga Mackan.... men det är kanske mer politiskt korrekt att säga Farre... whaterer. Bögen.
 Det var sannerligen en upplevelse. Vi var sju irriga höns på Londons gator. En gång åkte vi buss. Eftersom vi är bönder från Dalarna så tyckte vi att det var extremt spännande med våningsbussar och självklart så satt vi högst upp. Detta komplicerade avstigningen något... Vi hann nämligen inte av. Inte hela världen tänkte vi när dörrarna gick igen, men där utanför såg vi till vår fasa Natalie, som med sina långa ben hade lyckats  att ta sig ut. Vi börjar skrika och får föraren att öppna dörrarna och släppa av resten av oss. Äntligen så hade alla kommit av och bussen kunde åka vidare, trodde vi... Men innanför fönsterrutan så ser vi... Klarita.
 Ja, ett äventyr, sannerligen. Det kan vara trevligt att ta lite tid och fundera över allt man har gjort.

 
Klarita, återfunnen, Moi, och ...ja....

Ja, åter till nutid. Jag är är arg. Anledningen till min ilska är det faktum att jag har slutat med socker. Jag har abstinensbesvär. Jag kan inte tänka på annat än godis och vitt bröd. Och när jag skulle hämta köttfärs i frysen så hittade jag glass. TORTYR. Suck.

 Nu ska jag gå och umgås med mina paranteser.