elinmillen

   Ja det är synd om judarna. Vi gråter och lider och minns och tänker Det får aldrig hända igen. Men problemet är att det händer igen. Helta tiden, överallt finns det människor som mördas och lider och som ingen hjälper.
   Jag var på någon form av minnesgrej av kristallnatten i synagogan i Göteborg igår. Och det är verkligen inte det att jag inte tycker att det som hände för sjuttio år sedan var vidrigt och hemskt, men det känns som om vi fastnar lite i det och ser inte vad som händer nu och här för att vi är så upptagana med att sörja de som dog då. Jag var lite överaskad av att den kopplingen inte gjordes tydligare igår. Jag hade nog förväntat mig att någon skulle ta upp samtiden och vad vi kan göra för att hindra lidande och död nu. Men nej. Så historien upprepas gång på gång, om än inte i samma utsträckning, och vi ser det inte, bryr oss inte?, men sitter och lägger skuld på "världen som stod brevid och inte gjorde någonting", "de godas tystnad" för sjuttio år sedan. Vi är ju tysta nu också. 
   Jag såg ju ett par killar bli nedslagna vid korsvägen för ett par månader sedan av nazister, och det var ingen som gjorde någonting då heller. Jag stod så pass långt bort och hade ett hus emellan att jag inte fattade vad som hände och min första tanke var att det var någon form av gatuteater, eller ett skämt. Menst eftersom människorna omkring var så tysta och och inte ingrep. Det var en väldigt läskig situation och gick väldigt fort. Min första reaktion när jag insåg att det nog var på allvar var att ringa polisen, och precis när jag fattat att batteriet i min mobil var slut så såg jag att tjejen som stod brevid mig stod och pratade i mobilen och tänkte att hon nog ringde polisen. Men efter ett par sekunders lyssnande insåg jag att hon pratade med en kompis. Då tänkte jag att jag skulle gå fram och skrika på dem. Ingripa tänkte jag inte göra, liten som jag är, men jag kände att man måste göra något. Men då sprang de iväg. Jag gick då fram och pratade med en kvinna som stod och hade pratat med de utsatta och hörde efter vad som hade hänt.
   Det var så sjukt alltihop. Och just att man insåg att man inte är säker bara för att man är bland en massa folk. 

   Så jag kan förstå att ingen ingrep när judar mördades och fördes bort. Det verkar ligga i den mänskliga naturen, rädslan. Tyvärr.
   Samtidigt så tror jag på godhet och hopp. Jag tror på goda människor och på en ljus framtid, det måste man nästan. Och jag tycker inte att allt är nattsvart. Jag vill mest säga att jag inte tycker att vi ska begrava oss så mycket i historien så vi glömmer att hjälpa de som är utsatta idag. Och ja, jag vet att det är viktigt att känna till historien för att förstå dagen skeenden, men jag tycker att det då är viktigt att göra koppling ar mellan då och nu.

Nu haglar det utanför fönstret så att billarmen går igång. Det blir nog ingen promenad idag.