elinmillen

   Lyssnar på Wicked och drömmer mig tillbaka till balettakademien och ögonblick som inte kan komma tillbaka och som i mitt minne är inlindade i gulfärgad sammet som aldrig kan fläckas ner. Olika delar i ens liv är förknippade med viss musik, vissa lukter och vissa människor, och fast man alltid vill framåt så är det någon liten del av mig som vill stanna till, frysa tiden och bara uppleva just det där ögonblicket en gång till. 
 
   Men nu är nu och idag är en bra dag. Jag gick upp halv sju, vilket händer fruktansvärt sällan med tanke på att jag går i skolan två dagar i veckan och då börjar vid tio. Men idag var det speciellt för jag skulle till en öronläkare och reda lite i min tinnitus. Visserligen har jag varit till läkare angående det förut men det var så många år sedan att jag tänkte att de kanske hade kommit på något nytt. (På tal om nytt, vi kan åka till månen men inte uppfinna en preventivmedel för killar...? dags att ta tag i tycker jag) Det hade de inte, men läkaren var en av de trevligaste jag träffat så jag var nöjd ändå. Och jag fick göra ett hörseltest där resultatet presenterades med orden "du hör som en katt!". Det betyder tydligen att jag hör väldigt bra. Det är fruktansvärt larvigt, men jag blir lite stolt. Som att det är någonting som jag presterat. Varför blir man stolt över sånt? Är det bara jag?

  Nu orkar jag inte skriva mer