elinmillen

   I mitt huvud finns en bild av vad som ska ha hänt i mitt liv innan jag blir trettio. Tiden mellan tjugo och trettio är som en enfärgad period inom vilken vissa väldigt specifika saker måste inträffa. Jag ska utbilda mig, få ett fast och relativt välbetalt jobb, skaffa barn och hus. Och detta är lite... stressande. Det roliga är att jag inte är riktigt säker på hur det här har hamnat i mitt huvud. Och varför gränsen för när allt ska ha uppnåtts är just vid trettio. Vad som ska hända efter trettio bryr jag mig mindre om. Jag kan inte ens föreställa mig det, det är bara ett stort mörker. Och ändå den här pressen. Över någonting som jag inte ens är så säker på att jag vill. Det slog mig när jag stod och diskade för ett par dagar sedan att jag faktiskt kan leva mitt liv precis som jag vill. Det har jag väl vetat rent intellektuellt tidigare också, men jag har inte känt det så tydligt förut. Det var lite som en uppenbarelse. Jag måste inte vara klar med allt vid trettio. Jag måste inte ens vara utbildad vid trettio. Barn kan man få fast man inte har hus och en massa pengar på banken. Det är ju inte det viktigaste.

   Jag kom in på Folkhälsovetenskapliga programmet. Jag har tackat ja och planerar för närvarande att läsa de första två kurserna och känna efter lite. Men jag har en konstig dragning åt socionom. Har haft det i många år. Vi får se till våren.