En dag i taget
Det känns lite som om jag bor i någon annans kropp. Den är annorlunda, fungerar inte som den brukar. Den är så trött och jag känner inte igen den. Det är frustrerande men jag förstår ju att den inte har så mycket till val. Jag måste respektera att den inte vill mer.
Det är svårt att inte skämmas. Det är svårt att helt släppa tanken på vad andra människor tycker. Jag försöker skita i det men jag hade ju aldrig hamnat här om jag inte var så förbannat mån om att vara duktig och bra, att det är svårt att helt sluta.
Man blir inte utbränd för att man är lat. Man ligger inte hemma i sängen för att man inte har lust att göra någonting. Man sjukskriver sig inte för att man inte har vill jobba längre. Jag önskar på något sätt att folk ska förstå det. Träffade en kille från jobbet igår som sa ?Utbränd? Fan va gött! Bara ligga hemma hela dagarna?? Tja, riktigt så är det väl inte.
Det är lite som när folk säger att de har haft en riktigt jobbig helg och är skittrötta och tror att det är samma sak. Och tror att om man bara får sova ordentligt ett par nätter så kommer det att bli bra. Det funkar inte så. Det sitter djupare. Tro mig, jag sover. Men jag blir fortfarande inte pigg.
En aktivitet om dagen, det är vad jag klarar av just nu. Igår var jag på röda korset och det var ett dagsprojekt att ta sig dit. Efteråt var jag totalt slut i hela kroppen och hjärnan. Men det är ändå värt det. Måste hålla kvar någonting, känna att jag gör någon nytta. Träffa människor. Och framförallt kanske få lite perspektiv på livet.
