elinmillen

  Jag pratade precis med min äldsta och bästa vän. Hon är den som har varnat mig i väldigt många år om att jag är på väg att bränna ut mig. Hon är klok.
 Vi kom fram till att det verkligen gick åt pipsvängen efter Stockholm, och att jag inte riktigt har varit mig själv sedan dess.

 Men vad gör man då? Sitter still väldigt länge? Jag tänkte att jag börjar skolan och så får vi se hur det går. Om jag klarar det. Jag tänker inte gå ett år till och vara sjuk en gång i månaden, det pallar jag inte. Då får det faktiskt vara.



 

 Det finns ju så mycket annat viktigt i livet. Ibland så glömmer jag det. Som till exempel att sitta vid en sjö och titta på molnen. Eller som att le mot människor. Eller att hålla någon i handen.