Äntligen ensam
Jag sitter här ensam i min nya lägenhet. Hög på vetskapen om att jag kan göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Jag måste inte göra någonting alls. Kanske är det just därför jag för en gångs skulle känner för att göra allt det bär man i vanliga fall ”borde”. Jag vill ha det fint omkring mig. Jag vill ha ett hem att komma hem till. Inte förvaring. Ibland så har jag känt mig som en fånge. Förvarad. Och alltid, alltid på väg därifrån. Jag vill ha lite lugn och ro. Jag vill lägga in mina kläder i garderoben utan att känna en nervös oro över att jag kanske måste packa ner dem i väskorna igen efter några månader. Jag vill kunna gå in på internet utan att känna panik över bostadsbristen som känns så extremt påtaglig varje gång jag möts av orden ”inga erbjudanden”. Jag vill att min mage ska sluta skrika åt mig.
Och nu sitter jag äntligen här. I min fina, underbara studentlägenhet på 27 kvadrat. På dessa 27 kvadrat ska jag leva mitt liv de närmaste åren. Inom dessa väggar bestämmer jag, ingen annan. Äntligen, för första gången i mitt liv så är jag ensam. Och det känns inte skrämmande, läskigt eller jobbigt. Bara skönt och befriande. Och rätt.
Jag vet att vad som än kommer att hända så klarar jag av det. Jag oroar mig inte jag vet att det kommer att bli bra.
Idag är första dagen på resten av mitt underbara, fantastiska liv.
