Klaga inte
Man ska inte klaga, det ska man faktiskt. När man lever i ett i-land och har mat och husrum och lever och har hälsan och socialt skyddsnät och demokrati. Då ska man bara vara tyst och glad och tänka lite oftare på hur bra man har det. Så nu tar jag en tyst minut och gör det.
Det kändes lite bra på något sätt. Perspektiv, det är allt man behöver när vardagen känns tung och grå och man inte har en mobil som funkar och mjölken har stått framme hela dagen och luktar så där lite lagomt surt och den där surheten bara sprider sig i hela lägenheten och in i kroppen och Fan, nu kan jag inte dricka te! och man vill bara att någon ska tycka lite lite synd om en. Perspektiv.
Men nog är det lite retligt. Det där med mobilen specielt. Jag hade ett jätteviktigt sms att svara på. Och jättemånga viktiga samtal att ringa och nu sitter jag här i ensamheten och kan inte ens ringa till någon och berätta hur hemskt allt är. Men jag vet, jag har det bra, jag har i alla fall en mobil att vara ledsen över. Men ibland undrar jag om det kanske vore skönare att inte ha det. Ibland så tror jag att vi är så förblindade av vår materiella lycka att vi inte förstår att vi bara lurar oss själva och ibland så kan jag tänka att det vore så mycket skönare att bo någonstans där det inte finns mobiler och datorer och klockor och kontorslandskap och reklam. Men jag vet, som kvinna så ska jag vara väldigt glad att jag lever där och då jag lever och jag är inte otacksam, det är jag inte, men det är ju bara det att någonting känns så... fel. Jag vill ha allt. Och inget. Och jag vill leva i en värld som inte förgör sig själv och som har människor som tänker och bryr sig om varandra och som inte pratar om hur fula de som ställer upp i melodifestivalen är och som inte bryr sig så sablans mycket om vad andra människor gör och hur de ser ut. Jag blir så TRÖTT. Vad är det för fel på oss?
Det kändes lite bra på något sätt. Perspektiv, det är allt man behöver när vardagen känns tung och grå och man inte har en mobil som funkar och mjölken har stått framme hela dagen och luktar så där lite lagomt surt och den där surheten bara sprider sig i hela lägenheten och in i kroppen och Fan, nu kan jag inte dricka te! och man vill bara att någon ska tycka lite lite synd om en. Perspektiv.
Men nog är det lite retligt. Det där med mobilen specielt. Jag hade ett jätteviktigt sms att svara på. Och jättemånga viktiga samtal att ringa och nu sitter jag här i ensamheten och kan inte ens ringa till någon och berätta hur hemskt allt är. Men jag vet, jag har det bra, jag har i alla fall en mobil att vara ledsen över. Men ibland undrar jag om det kanske vore skönare att inte ha det. Ibland så tror jag att vi är så förblindade av vår materiella lycka att vi inte förstår att vi bara lurar oss själva och ibland så kan jag tänka att det vore så mycket skönare att bo någonstans där det inte finns mobiler och datorer och klockor och kontorslandskap och reklam. Men jag vet, som kvinna så ska jag vara väldigt glad att jag lever där och då jag lever och jag är inte otacksam, det är jag inte, men det är ju bara det att någonting känns så... fel. Jag vill ha allt. Och inget. Och jag vill leva i en värld som inte förgör sig själv och som har människor som tänker och bryr sig om varandra och som inte pratar om hur fula de som ställer upp i melodifestivalen är och som inte bryr sig så sablans mycket om vad andra människor gör och hur de ser ut. Jag blir så TRÖTT. Vad är det för fel på oss?
Kommentarer
Trackback
