elinmillen

 Jag vill så gärna visa hur mina knän ser ut. De är deformerade. All på grund av Johannas killer-koreografi. Jag upptäckte runt jul att jag hade fått pigmentsförändringar under knäna. Jag är liksom vit istället för hudfärgad. I blame dancing. Men allt för konsten som vi brukar säga och köra på tills vi stupar. Just nu så ser man inte mina pigmentsförändringar för jag har så många blåmärken. Det är lite som när man var liten och det blev vår och man ramlade hela tiden. Skillnaden är att nu så ramlar jag inte, jag kastar mig, och jag betalar fyrtio tusen om året för att någon ska lära mig det. Intressant.
 Egentligen så skulle jag ha gjort saker ikväll. Jag skulle umgås och titta på Cabaré Lorensberg och ha roligt och vara snygg i mina partykläder och le en massa och skratta åt att Leo är så konstig och rolig och dansa till dålig musik. Men så blev det inte. Jag kom hem och så satte jag mig i soffan och där blev jag sittandes i tre timmar. Två och en halv av dessa pratade jag visserligen i telefon med Linda, vilket i och för sig inte är fy skam.
 Imorn så ska jag lära mig att prata med folk som mår dåligt och då måste jag vara pigg och allert så nu borde jag egentligen sova. Jag ville bara skriva om mina knän. Jag är lite stolt nästan. Det är så Väldigt blåa. Jag hade tänkt att ta en bild och lägga in men jag orkar inte. Och förresten så är det svårt att överdriva och krydda hiostorien om man lägger med bildbevis. Men de är faktiskt blåa, det är de.