elinmillen

Idag hatar jag Gud och hela världen.
 Mens och helvete. PÅ MIN FÖDELSEDAG. Jag hatar mens i vanliga fall men idag kom det lite extra olägligt. Jag hade diverse skydd i väskan eftersom jag visste att det var på väg. Men jag vet oftast inte exakt vilken dag det ska komma och höll tummarna och hoppades på att det inte skulle bli förrän imorgon. MEN. Icke. På väg till Världskulturmuseet så känner jag att "Nu är det klippt". Fan. Men med bara hundra meter kvar så känns det ändå rätt så lugnt. Väl framme möts jag dock av faktumet att det är stängt på måndagar. Attsingen, ingen annan toa inom räckhåll. 
 Jag skyndar mig till spårvagnen och hinner precis på sexan. Puh, en kvart, sen är jag hemma. Men neeej, efter ett par stationer så blir det stopp. Nån spårvagn har förstås gått sönder. Detta inträffar minst en gång om dagen. Så vi blir avsläppta där vi står. Efter att ha övervägt i tre sekunder så bestämmer jag mig för att gå av, mest eftersom det är vad nästan alla andra gör. Ack detta förädiska grupptryck. Två sekunder senare så börjar spårvagnen rulla igen. Jag har ingen vidare lust att gå in till stan med värk och mens rinnande nerför innanlåret, så jag springer efter spårvagnen. Vägen skärs av utan Trean, och jag missar min vagn. Ger inte upp eftersom jag inte har lust att vänta tjugo minuter på nästa, utan tänker att jag nog ska hinna ikapp den eftersom det är en lång kö av ringlande vagnar framför. Springer så att jag tror att mina lungor ska sprängas och hinner precis fram och ska trycka på dörröppningsknappen är skiten åker.
 Då sätter jag mig på en bänk och gråter.
Går på åttan som kommer, ringer Micke och fortsätter gråta. En man tittar lite konstigt på mig. Jag förstår honom. Byter till sjuan vid Gamlestadstorget och åker hemåt. Har slutat gråta men folk tittar fortfarande konstigt på mig. Kommer in i lägenheten och ser mig mascararandiga ansikte i spegeln.

Nu, en pizza, två ipren, en Anton Berg fairtrade chokladkaka och fem Vänneravsnitt senare mår jag ganska så bra. Om ett par timmar så kommer världens bästa pojkvän och hämtar mig. Han har planerat hela kvällen och jag vet ingenting. Men jag har blivit lovad att det inte ska bli grisslakt. Så jag är övertygad om att det kommer att bli underbart. Väskan kommer att vara full av mensskydd och värktabletter. Och kanske en karta rosenrot.

Nu är jag 23. Jag inser att det egentligen inte är så världsomvälvande men det är ganska så stort för mig i alla fall. Och jag tycker gott att det kan få kännas lite stort att bli ett år äldre. Livet blir bara bättre och bättre. Här kommer en liten summering av mitt år som 22-åring:

Gått klart ett år på PAS
Jobbat som Gast
Träffat en underbar kille och blivit tillsammans med honom
Haft mitt första fungerande förhållande
Gått in i väggen
Blivit lycklig av socialbidrag
Hoppat av mig utbildning
Äntligen blivit bra på att diska
Kommit till massa insiktsfulla slutsater om hur mitt liv bör och inte bör levas
Insett vilka människor omkring mig som är viktiga

På det stora hela känner jag mig väldigt nöjd med året. Och jag är väldigt nyfiken på vad som kommer att hända mig som 23-åring!