elinmillen

 Sitter på min nya blåa kontorsstol som Micke har trollat fram. Solen har äntligen gått upp och livet börjar kännas lite lättare att leva. Det är någonting med kolsvarta mornar som får mig att vilja krypa ner under täcket och aldrig komma upp. OCh det blir inte lättare att ta sig upp när man inte har någon lampa att tända bredvid sängen utan måste kravla sig upp i det bäcksvarta och som en liten förvirrad mullvad stappla ut ur rummet. Idag använde jag mobilen som lampa och höll på att skrämma livet ur mig själv när jag gått utanför sovrummet och i spegeln borta i hallen ser en förvriden, läskig figug delvis upplyst av ett vitt sken. Det tog en halv sekund innan jag förstod att det var mig själv jag såg, och jag tror nästan att hjärtat stannade en stund. Jag är ju så rädd för spöken...!

 Egentligen så pluggar jag nu. Har lite kvar att läsa inför dagens seminarium. Men men... Igår hade vi samkväm med Jouren och jag passade på att fråga mina välutbildade vänner lite om hur universitetsvärlden funkar. Och som jag har förstått det så spelar det här med betyg inte så stor roll längre. Det är inte som i nian när hela ens framtida liv hängde på det. Så länge man har klarat av kurserna så är det rätt lugnt. Om man till exemple får för sig att man vill forska så betyder det inte heller så mycket för då är det sina uppsatser man söker med, inte betygen. O denna underbara värld. Aldrig mer ska jag gråta över ett G.

I eftermiddag bär det av till Falun. Det ska bli så kuuul!