elinmillen

   Söndag äro en vilodag. Särskilt idag, hemma hos Elin. Den stora Aktiviteten var att jag tog en promenad till Willys och köpte röda linser och krossade tomater för att kunna göra linssoppa. Det blev godare än jag hade tänkt mig, låter ju inte så superkul men kommer nog att bli en klassiker i det här hushållet. Billigt, enkelt, nyttigt och gott, kan det bli bättre?

   I övrigt funderar jag över livet och ensamheten. Jag har varit mer ensam under de senaste två åren än vad jag varit sammanlagt under de övriga 22 åren av mitt liv. Och om jag ska vara helt ärlig så är jag inte så förtjust i det. Jag vet, man måste kunna trivas ihop med sig själv. Och tro mig, jag är superbra på att vara med mig själv. Jag och jag själv är bästisar och trivs ypperligt ihop. Men trots detta så föredrar jag att ha folk omkring mig. Inte jämt, självklart, jag tycker fortfarande väldigt mycket om att gå på toaletten själv, men kanske något oftare än nu. Men vårt samhälle känns inte riktigt gjort för meningsfulla relationer. Allting ska gå så fort, alla är utbytbara, alla ska vara upptagna Hela Tiden, man ska vara självständig och lyckad och helst bo själv i en liten, snyggt inredd lägenhet. Allting är väl inte fel med det, men ibland kan jag sitta i min fina lägenhet, med min välupptränade förmåga att umgås med mig själv och fundera över varför det känns så fel. Vi har liksom tappat bort relationerna, det viktigaste i livet. Jag tänkte på det för några månader sedan när jag fick VG på en tenta och blev så himla överaskad och glad och ingen riktigt hade tid att prata när jag ringde för att berätta, eller tid att fira med mig. Och då kom jag fram till att jag hellre får IG och har människor nära mig som har tid, som bryr sig och tröstar mig, än att jag får VG och står i min glädje alldeles ensam.

Men det är svårt, jag vet. Att hitta tiden och engagemanget. Att våga öppna sig. Och jag är väl medveten om att största anledningen till att jag för närvarande är mycket ensam beror på att jag inte än orkar umgås med folk som förut. Jag har jättehärliga vänner men orkar inte ringa och träffas. Men ändå. Det är någonting annat också. Eller inbillar jag mig?




Elin, alltid redo att dyka ner i de stora, svåra frågorna...
haha
snygg är man då i alla fall