elinmillen

Man vill ju ändå göra någonting. Med livet. Och även fast jag egentligen är nöjd och glad nu, så är jag det ändå inte. Det står liksom lite för stilla för att jag ska kunna vara nöjd. No shit miss springa in i väggen... Nej, jag gör inte om samma misstag, men jag är ju fortfarande jag. Och vill så mycket. För mycket för att välja. Sitter nu och försöker bestämma hur jag ska göra med genusvetenskapen i vår. Att fortsätta eller att inte fortsätta. Men ärligt, alternativ? Arbetslös? Hur kul låter det liksom? Brukar inte vara så himla pessimistisk när det gäller jobb, men hallå, finanskris!
  Efter det här superpluggandet som jag ägnat mig åt sista veckan så känner jag mig sådär sugen på att dyka ner i "feminismens klassiker" som är temat på första delkursen. Inte jätteupphetsande om du frågar mig. Judith Butler i all ära, men kvinnan skriver ju så... komplicerat... Min hjärna är kanske för enkel.

   Mitt stora problem just nu är att jag lyckades på rest på en uppgift på förra tentan och måste korrekturläsa den och skriva om den lite eftersom jag "Uppenbarligen hade lite bråttom" när jag skrev den. Problemet var nog snarade att jag tyckte att frågan var lite konstig och inte riktigt vet vad jag ska skriva. Nu får jag ont i magen och vill slå något hårt i huvudet bara jag tittar på boken. Kastade den i väggen i ett mindre vredesutbrott för ett par timmar sedan. Micke kommer att mobba mig för det tills jag dör.
   Detta är också en av anledningarna att jag inte riktigt känner för att börja en ny kurs. Det är så jobbigt att ha saker hängandes över sig. Särskilt pissfrågor om jävla representationsbegreppet.
Men men, jag fixar det imorn. FIxar allting imorn.